Göteborgsposten – 9 januari 1861, sida 1

som det bekanta stycket Sof i ro! --, an dra ha i maestrons verk funnit en harmon en generalbas, en kontrapunktism utaf de första och allra klassiskaste ordningen. Fran Berwald påstår att det ej är värdt att kom ma och tala om Behrens och Lindblad p samma gång, såvida man ej sysselsätter si; med ironiskt skämt, en annan insändare vil evident bevisa, att herr Behrens kan gör älskliga och trefliga melodier, men att her Lindblad alltid kommer af sig vid ingångel till en melodiös sats, så att man på det vän tade vackra ständigt blir bedragen. Moi Dieu, hvem skall man tro? Vi, de flesta som icke ega det högre förståndet i musiker och som i den icke äro vetenskapligt bildade utan blott med vår bondtro dyrka Haydn Beethoven och herr Lindblad med, vi son äro i och öfver öronen förtjusta af ariorna : Figaro, Norma och Friskytten och som, om det ginge an, skulle stanna bland det öfriga folket för att åter höra dem på positiverna, ack, hvad skola vi taga oss till, till hvilket parti skola vi sluta oss? Det går icke an att vara opartisk, såvida vi aldrig så litet gifvit oss en musikalisk air genom ledamotskap i harmoniska föreningen, med att sitta på fjerde raden med libretton i hand, när en ny opera går af stapeln och med att emellanåt visa oss i Lundeqvists musikhandel, der kännare hålia sig. För min del är jag färdig att ställa mig på deras sida, som tro på skönheterna i Frondörerna utan att sjelfva med den bästa vilja ha förnummit dem. För att förekomma all säkerhet och för att undvika vidare oroligheter, gjorde kungliga teatern bäst i att gömma Frondörerna i sitt arkiv, der ett klassiskt dam nog skall med tiden sätta sig på den deraf förtjenta operan. Nå, ändtligen en stor och märkvärdig nyhet, en nyhet icke blott för vårt land utan äfven för den nya verlden. Herr HyltenCavallius utnämnd till charge daffaires i Brasilien! Jo, Rio Janeiro, det är ett land som doger -— — Men ack, nu mer än någonsin tycker man att det är synd om f. d. förste direktören, ty man tror sig veta att såväl den brasilianska platsen som guvernörsplatsen på S:t Barthelemy varit åt honom erbjudna, men att han vägrat emottaga dem af obenägenhet för klimatets och aflägsenhetens skull samt af kärlek till fosterjordon, der han helst ville stanna. Man förmodar derför redan att utnämningen möjligen innan semmaren skall atbytas mot en annan mera i Cavallii tycke och att den nu gjordes blott för att få baron Stedingk vederbörligen till kungliga teaterns pffentlige styresman. År det nemligen så att Javallii utnämning skett mot hans önskan och vilja, så vore det intet annat än en andsfövisning, hvilken vi naturligtvis i våra örhållanden icke kunna tro på, Den nye förste direktören för Kongl. Maj:ts hofkapell och spektakler har nu inrädt i sin embetsutöfnirg, af hvilken man toppas det bästa. Resurserna äro för närrarande icke stora och det vill sannnerligen