Göteborgsposten – 7 januari 1861, sida 1

att erkänna att det kan uträtta godt och är den enda form i hvilken menniskornas verk: samhet kan gestalta sig så snart de icke alla hafva samma Åsigter, så är den förnuftiga slutsatsen icke den att förkasta partiväsendet derföre att det kan åtföljas af partisinne och andra lyten, utan den att använda detsamma så, att man åstadkommer det goda som dermed kan åstadkommas på samma gång man undviker de fel som kunna vidlåda det Famimna. Det är icke heller svårt att inse skilnaden emellan det rätta bruket och missbruket af partiväsendet. Partiväsendet består uti sammanslutningen och föreningen af menniskor som hafva gemensamma åsigter angående hvad de anse böra göras, för att genom gemensamt arbete söka att få det gjordt. För att en sådan förening icke skall nussbrukas, måste den liksom all annan mensklig verksamhet sträfva till ett mål som öfverenstsämmer med det rätta, samt för dess uppnående använda medel som icke strida deremot. För att ett parti skall vara berättigadt, furdras det derföre först och främst att dess afsigter skola gå ut på hvad det anser för det allmännas bästa, icke på några enskilta personers eller någon enskild klass eller stånds fördel. Ett partis åsigter kunna vara falska såväl som en enskild menniskas, de åtgärder de onska genomlöra kunna för en klarare uppfattning visa sig såsom skadliga, ja, kanske helt och hållet ruinerande for samhället; det är då deras pligt, som anse saken förhålla sig så, att söka antingen öfvertyga dem som hafva dessa åsigter eller bekämpa dem; men så länge partiet är ärligt i sina åsigter kan det icke tillvitas något ondt lika så litet som det är något moraliskt fel hos en enskild menniska att hon är dum eller misstager sig. Det ar först då, när det icke mera är åsigter om det allmänna bästa utan enskilda passioner, vare sig vinninglystnad eller andra, hvilka sammanhålla partiet, som det träder in på missbrukeis och det orättas område. Det är samma skilnad emellan det ena och det-andra slaget af partier — och begge kunna finnas — som emellan ett välgörenhetssällskap och ett tjufband. Detta är afseende å de mål partierna kunna ställa för sig. — Det allmänna medlet för uppnåendet af partiets mål och utförandet af dess åsigtor är enligt partiväsendet sträfvandet att sjelf komma till makten och genom sina koryfeer atta regeringens tyglar för att styra staten, l. v. 8 partistyrelse. Detta är en nödvänlighet för att partiets åsigter skola blifva ordentligt utförda, ty endast den som sjelf iv genomträngd af ett system är i stånd att ned allvar och kraft tillämpa detsamma. Och ti detta medel ligger icke heller något ondt. Man skall dock kanske säga att detta är äregiighet och att det derföre är fördömligt. den äregirigheten är af två slag: äregiriget för ens person, eller för ens ider. Den örra kan väl kanske hafva något förkastligt sig, ehuru icke ens den är absolut klander