Göteborgsposten – 7 januari 1861, sida 1

Den ene af dem var liten och spenslig; hans temligen vackra ansigte visade tydliga tecken till en ovanlig intelligens; hans leende var sorgset, hans blick dyster, forskande och hvass. Den andre uppbar på en mycket kort hals sitt anmärkningsvärdt fula hufvud, hvilket på samma gång egde ett nästan vildt uttryck; hans hjerna, som under den breda pannan hade godt rum för sitt arbete, sjöd säkerligen beständigt: näsan var kort, näsborrarne mycket rörliga och det frimodiga och mycket öppna ögat kastade hela knippen af strålar. Man glömde dragens fulhet, då man närmare betraktade detta märkvärdigt uttrycksfulla anlete. Den tredje personen i sällskapet var fem eller sex år yngre än de båda andra. Han var mycket väl klädd och efter modets senaste lagar. Det friska och vackra ansigtet omgafs af långt buckligt hår, slutande i en hårpiska samt öfverhöljdt af pomada och puder. Pudret regerade nemligen då öfver alla klasser : prokuratorsskrifvare, domestiker, kockar och stallpojkar pudrade sig lika väl som de förnäma herrarne, militärer och abbåer. Man fann detta helt naturligt och författaren af Mode frangais, Jean Frangois Sobry, säger helt allvarsamt: , Bruket af puder i håret påbjudes på samma gång af anständighet och be