Göteborgsposten – 7 januari 1861, sida 1

Men ett och samma passar sig icke för alla åldrar; hvad vi kunna fiuna prisvärdt hos ett barn blir ofta ett fel då det förekommer hos en fullvuxen, och en yngling eller man som icke skulle våga handtera en knif af fruktan att skära sig, skulle vi helt simpelt betrakta såsom en narr eller en stackare. -Huru riktig derföre än satsen att undvika begagnandet af en sak som lätteligen kan missbrukas möjligtvis kan vara, då den tillämpas på barn, så kan den princip den innebär dock aldrig göra anspråk på att utgöra ett giltigt rättesnöre för personer som uppnått den åldern att de jemte förmågan tillika också hafva pligten aw skilja det goda från det onda och det rätta från det orätta. Att vilja göra den dertill skulle vara att vilja för evigt bibehålla menniskan på barndomens ståndpukt. Det rättesnöre den mogne mannen har att uppställa för sig är ett helt annat; det är att pröfva allting och behålla hvad godt är, att använda hvarje sak till det rätta och att undvika dess missbruk till det orätta. Ty det finnes kanske intet i verlden som icke kan missbrukas. Med den frihet som Gud förlänat oss har Han forlänat oss förmågan att använda hvarje sak på olika sätt och hvad som användt på ett sätt, kan vara rätt och välgörande kan användt på ett annat vara skadligt och orätt samt tvertom. Blåsyra är ett gift, men blåsyra är också ett läkemedel, och på samma sätt forhåller det sig med allt annat. Att icke vilja bruka en sak derföre att den kan missbrukas, det är att vilja bortkasta sin frihet af fruktan att använda den illa; det är att vilja skjuta bort ifrån sig sin pligt att vara menniska. Verlden med menniskan och hennes frihet är likasom en åker, som lika väl kan alstra ogräs och skadliga vexter som säd och närande frukter. Att för missbrukets skull förkasta bruket är att vilja förbjuda åkerbruket för ogräsets skull. Det är att vilja förhindra det nyttiga för att på samma gång undertrycka det onyttiga; det är att vilja förbränna huset för att fördrifva ohyran. Så är det med allting här i verlden och så är det också med partiväsendet. Det kan missbrukas; det kan åtföljas af iyten och det kanframalstra partisinne, för att begagna det af H. T. använda uttrycket, och det är icke svårt att uppvisa att det ofta, ja kanske oftast varit behäftadt dermed. Skulle nu äfven dessa lyten vara organiskt sammanvuxna med detsamma och utgöra nödvändiga bihang till detsamma, så vore icke ens då dess förkastlighet afgjord. Hvar och en förnuftig menniska hade äfven då att först taga i be;raktande hvilketdera som vore öfvervägande, ytena och felen eller det goda som genom pariorganisationen kan uträttas, samt att derefter rätta sitt omdöme. Men om nu detta icke är allet, om man icke kan bevisa att lytena nödvändigt måste åtfölja partiväsendet — och let kan man icke, och det finnes troligtvis cke några absolut nödvändiga lyten i verllen -och man å andra sidan är tvungen