Göteborgsposten – 7 januari 1861, sida 1

j värd sålänge den icke uppoffrar något högre för sitt tillfredsställande, men den andra åregirigheten att kunna uträtta så mycket som möjligt för den id om hvars sanning man är ötvertygad och under hvars fana man stållt sig, den är ioke allenast icke något förkaustligt utan den är närapå ens pligt; den är ingenting annat än kärleken till idealet hvilka formår en att ställa sig i dess tjenst. Att ett parti vill efterstråfva makten är derföre intet ondt, så länge det betraktar makten endast såsom medel för att utföra sina åsigter; det blir törkastligt först när det förvexlar medel och ändamål samt ställer makten öfver sina isigter. — I afseende vidare å medlen att komma till makten samt bruket och missbruket af desamma vore ännu mycket att säga. Det skulle dock bhtva för vidlyntigt att här gå in på en ordentlig afhandling om partitaktiken, hvilken dock, i förbigående sagdt, är en alltför litet utredd del at politiken och hvilken skulle visa att äfven i detta, liksom i nästan alla andra fall, de hederhgaste medlen tillika äro de ändamålsenligaste. Vi vilja endast påpeka at makten i en tri stat väsentligen beror på det större eller mindre anhang ett parti kan förskaffa sig och aut det uti den fria, öppna, ärhlga och samvetegranna diskussionen finnes ett fullkomligen berättigadt och otwadligt medel för att ofvertyga andra menniskor och skaffa sin åsigt anhängare. Att den skall åuöljas af bitterhet och misstroende till ens motståndares motiver är alldeles icke nödvändigt, och ännu mindre är det nödvändigt att man skall behofva ge ett sådant misstroende, ifall det händelsevis finnes, luft uti smådelser. Erfarenheten har dessutom tillräckligt visat att hurn mycket sådana vapen än kunna såra motståndaren så kunna de dock icke tillintetgöra honom. Man skall säga, att detta är ideala fantasier och att verkligheten icke är sådan. Afven om så vore, äfven om partiväsendet aldrig skulle uppträdt så som vi sökt visa att det bör uppträda, så är det dock icke något skäl att fördöma detsamma och att icke tförsöka göra det till hvad det kan vara. Det förflutna får aldrig hafva den makt öfver en, att man icke skall tro sig kunna göra bättre, såframt man icke kan uppvisa, att det är en omöjlighet. Men verlden är dock icke en sådan jemmerdal, att vi icke i densamma skulle finna exempel också på det goda, för att elda oss till efterföljd. Så är det i afseende å enskilta menniskor; och äfver i afseende å partier saknas icke sådana exempel. Vi vilja blott påpeka girondisterna i slutet på förra seklet. De bildade helt visst ett parti; men idlare menniskor har historien endast få att uppvisa. De voro icke utan fel, men deras fel voro icke af det slag, som man vanligen förebrår partier; dessa fel voro icke moraliska lyten; tvertom, de voro bristande insigt i förhållandena och framförallt bristande kraft och ljerfhet i att handla. Vi vilja ännu påpeka ett innat. År icke John Hampden en af de re