fullborda edra studier. Förtusan, jag vet nog, att en vacker förgyld vagn med fyra hästar skulle falla er mera i smaken än denna otäcka ask, dragen af åtta skinkmärrar, kan göra. — Ni bedrager er, kära maitre! svarade den unge mannen lifligt. För egen del önskar jag mig ej bättre vagn än denna. Men jag finner det orättvist, att somliga måste åtnöja sig med denna, medan andra kunna sträcka sig i sådane, som dem ni nyss talade om. — Väl sagdt! svarade den andre, hvars öga nu glänste ännu litfligare. En vacker tanke! -— Men svår att sätta i verket, inföll den tredje af sällskapet. Under tiden hade den andra af de grupper, som kusken utvisat, hastigt närmat sig. Den bestod af de två unga personer, som vi lemnat på Rue royale, midtför Ludvig XV:s torg. De båda sjömännen gingo fort framåt, utan att synas bry sig om den tropiska värme, som herrskade. -Ahl! utropade den som af Låon kallats för maitre (en titel, hvilken då, som nu, tillades alla lagkarlar i Frankrike), ah! jag bedrar mig ej, dessa två personer som komma emot oss äro, den ene vicomte de Renneville och den andre markis AHerbois. — Skola de ej deltaga i den expedition,