Göteborgsposten – 31 december 1861, sida 1

Från långa bordet, hvarest guldet skimrar, Jag ser de blanka stycken rulla I armodets och nödens slitna påsar. En mäktig guldström ock sig banar Till skolans salar — ack, det guldet Skall bära tusenfaldig äring Och göra straffets stora tvångshus Så småningom allt mindre trångbodt. I många små kanaler guldet flödar: Här strömmar det till smärtans boning, Till plågans qvalbädd, för att åt de arme Ge tak och vård och kroppens helning. Här strömmar det, att klippans sköte spränga Och, liksom Moses staf, ur hälleberget Framtrolla vatten, menskans andra lifsluft. Här sträfvar det att träskets feberflägtar Fördunsta, och i stället skapa grundplats För flitens, idoghetens stilla dygder. Här söker det att nivellera En väg för industrien och handeln, De stora kraftiga och friska pulsar, Som gifva hela samfundslifvet näring Och tacksamt, skyndsamt återgälda Hvar enda dem förunnad lättnad. Men nya taflor blicken ständigt möta. Der står vid hafvets strand vid lättrörd bölja, Som lätt för fienden till stranden, En medborgskorps, som lugnt sig stöder På egen tillförsigt och egna krafter.