Göteborgsposten – 31 december 1861, sida 1

helige fadren hade sedan han pröfvat huru litet bannlysningsbullor ftförma mot den förstockade tdsandan, sökt befasta sitt verlds-: liga välde genom medel, som voro egnade alt påskynda dess undergång. Han hade, påpekande sin nödställda belägenhet, vädjat ull hela den katolska kristenhetens känslor, och resultatet hade blilvit att penningesummor intlutit i den pålliga skavtkammaren under det att tusentals mer och mindre fromma afventyrare strommat till de påfliga tanorna. I spetsen för denna arme at legoknekiar, hvarpå Hans Heligbet byggde sina uterupplefvande förhoppmugar, svanudas ft. d. repubnkanen general Lamoriciere. Men hade kyrkostateus innevånares belägenhet diwils varit svår, så blef den nu olidlig, sedan de blefvo underkastade icke blott herarkiens utan älven militärdespotismens ok. För att bli qvitt dessa skaror af tons försvarare, som utsögo landet och tyranniserade dem sjelfva, vande de sig ull Viktor Emanuel med bön om hjelp. Då dennes fordran att legohären måtte bli afskedad icke gjorde något imtryck på det romersko hotvet, lat han sma trupper rycka in i det olyckliga laudet. Inom ett par veckor var Lamoricieres arme sprängd och han sjelf tången. Innevånarne i de befriade provinserna fingo nu genom allmän omröstning uttala sin länge hysta onskan om förening med Sardinien under det att det päfliga väldet upprätthölls af de franska bajonetwwerna i den lilla landssträcka, som kejsar Napoleon tycks i det längsta vilja rädda åt sin helige protege. Så är nu Italien icke mera ett blott geografiskt begrepp utan ett konungarike. Väl tursvaras Gaötas och Messinas fästningar ännu al bourbonska soldater, men deras kapitulation kan icke länge låta vänta på sig. Och hvad som mera är, ryktet om Veneuens forsäljning har småningom halkat ifran skämtets in på sannolikhetens gebiet, under dev att Pius 1X:s ställning såsom verldslig suverän blir ständigt allt mindre hållbar. Många är torde också icke komma att törtlyta innan Venetien är en integrerande del at konungariket Lvalien och Kom detsammas hutvudstad. Spanien fortsatte sitt påbörjade krig mot de afrikanska arftienderna med det eftertryck och den frumgang, aw den marockanska kejsaren snart mäste begqväma sig ull fred på ganska förödmjukande vilkor. Men då korset sälunda i nordvestliga Afrika triumferat ofvoer halfmånan, tycktes det som om denna ville taga sin skada igen i Orienten. Under flera är hade en dot gäsning at forbittring mot de kristna nationerna genombälvat hela den ia homedanska verlden, och den hade gitvit sig luft i upproret i Indien, i morden 1r Mecka m. HH. orter. Europa erinrades derom på etwt förfärligt sätt genom underrättelserna om de blodbad och härjningar, som de haltt mohamedanska druserna i törening, såsom det sedan blifvit ådagalagdt, med araber och turkar ananställde i Syrien. Hundradetals städer och byar uppbrändes, och tusentals kristna mördades utan alseende på ålder och kon. I sjelfva Damascus var offrens antal mycket stort och hade blifvit ännu större, om ej Abdelkader tagit så många kristna som möj ligt under sitt hägn, då deremot de turkiska myndigheterna och den turkiska militären der