Göteborgsposten – 31 december 1861, sida 1

broder hyste, lät betala sig med Savoyen och Nizza för sitt deltagande 1 et krig, som hun sade sig ha fört för en ide, utan att fästa ringaste afseende på den derigenom förorättade republiks protester, som hade så stora anspråk på hans tacksamhet. Knappast voro Mellanitaliens angelägenheter salunda ordnade, utan att ha blitvit dragna inför de europeiska makternas rädsbord, då allmänna uppmärksamheten fastades vid södra Iualien. Frans Il hade troget vandrat i sin tyranniske faders fotspar och hvarken aktat på goda räd eller på udens tecken. Eu blott verktyg i sin stylmors och kamarillans händer, hade han redan på ett ar hunnit gora sig så alskydd at siw folk, att detta icke önskade något högre än att ju förr ju hellre bli honom qvitt, ehuru de törslatvade och förvekligade neapolitanarne läto despowens talrika, välbeväpnade armeer och hans starka fästen atskräcka sig från avt höja upprorets baner. lnsurrekuonen bröt, saäsom vanligt, först ut på Sicilien, och der vann den snart öfverhanden, tack vare Garibaldi, som i rättan tid ilade dit i spetsen för sin hjelteskara. Kabinettet i Turin desavuerade och ogillade oftficielt detta djertva företag, hvarat det snart skulle skörda trukten, och legitimitetens organer profeterade ,fribytarnes snara undergång. Men genom en kedja af lysande bedvifter, hvilkens motstycke förr bör sökas i sagan än i historien, bragte den store haårföraren snart både vänner och fiender på andra tankar om sitt ,privatkrig. Hans namn verkade magiskt på södra Italiens folk; det endast på bajunetter stödda bourbonska väldet förmådde ej uthärda hans väldiga angrepp, och inom ett haltt ar hade han erotrat konungariket De Begge Sicilierna. Då Ganrbaldi höll sitt i dess enkelhet dock så sublima intåg såsom diktator i Neapels hufvudstad, hade den förödmjukade bourbonen redan måst draga sig undan till skamvrån 1 GaeLla. Uppmuntrad af denna lysande framgång och eldad af begäret att så snart som moöjligt fullborda hvad som fattades i förverklgandet at den italienska enhetens ide, utfardade nu diktatorn proklamationer, hvari han uppfordrade italienarne att under hans antorande befria Rom och Venetien fore Neapels och Siciliens förening med Sardinien. Men då Viktor Emanuel med öppen blick för de faror, för hvilka dessa foretag då skulle utsätta den nationela saken, satte sig deremot, och då den allmänna rosten i Europa instämde i konungens mening, gaf Garlbaldi etter och lät genast anställa en allmän omröstmag i De Begge Siulierna rörande anslutningen till Hardmien, visande sälunda alt han icke blott kunde besegra armeer utan älven —hvad redan de gamle ansägo vida svårare — besegra sig sjelt. Och då omröstningen utfallit till förmån för annexawonen, nedlade han den makt, hvaraf han gjort det ädlaste och oegennyttigaste bruk, i Viktor Emanuels händer, tor att begifva sig till den klippö, som han utsett till sitt hem, åtföljd af Italiens entusiastiska tacksamhet och hela Europas odelade beundran. Emellertid hade norr om Neapel den nationella saken vunnit lysande segrar. Den