Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 1

Plötsligt hördes ett gällt hånskratt. Mäster FEudes hade fått ett nytt anfall af vansinne och raseri. — Döda! döda! upprepade han som förut. Framtiden! . .. evigheten! ... Han höjde ännu en gång sin förgiftade dolk och började åter springa omkring i grottan. Han stannade efter cen stund framför Mercurius. Han hade blifvit varse Aldah. Ah! utbrast han med ett glädjeskri, jag skall återköpa mitt lif. Härvid rusade han mot Aldah, som Mercurius skyddade med sin kropp. Mercurius undvek anfallet, grep gubben i axlarna och kastade honom långt bort med en sådan häftighet, att den gamle rullade flera hvarf omkring på marken. Mäster Eades ville åter resa sig upp, men förmådde icke. Han hade brutit sig i ena benet och fått sig ett djupt sår i hufvudet. En stark knall ljöd derpå i grottan, följd af ett skri af smärta. Reynold hade med otrolig kallblodighet begagnat sig af det ögonblick, då Mercurius stred med den gamle, och skjutit honom i bröstet. Mercurius föll till marken vid sidan af den gamle. — Ahl! utbrast Reynold, ändtligen tillhör då makten mig ensam.