Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 1

Omsider voro vi i den stora tronsalen, der man nätt och jemt kunde komma fram genom en passage midt i rummet till den guldprydda soffa, som utgjorde tronen. På den slog han sig ned, efter att ha anvisat oss begge platser på ömse sidor om sig. De öfriga medlemmarne af vårt sällskap fingo silta längre ner, ech tamulerna stodo rundtomkrin Sedan vi suttit en stund, hvarunder C fåll de mesta frågorna att besvara, steg kungen upp och mottog at en tamni kransar, som. han satte på oss, och rosenvatten, hvarmed han bestänkte oss samt någon annan illaluktande vällukt, hvari vi skulle doppa våra fingrar. Det stora rummet var öfverfyldt med präktiga saker. Ljuskronor i mängd hängde dels i taket och stodo dels på golfvet; pendyler och bordstudsare befunno sig jemte andra effekter af mangfaldiga slag på soffor och stolar; stora och små bord voro fulla med glasvaror och en mängd andra ting, som icke här kunna specificeras. Sakerna voro så hoppackade, att icke något bruk at dem kunde komma i fråga. Mycket hade passat bättre att förflyttas ull köket eller något annat lämpligt ställe. Rummet liknade mest en fullproppad handelsbod, och der hksom öfverallt i hela palatset, möttes ögat af en förunderlig blandning af prakt och smuts, af guld och trasor. Det mesta tydde på en lörgången storhet. Etter bekransningen förde kungen oss på samma sätt ut en annan väg och ända ner på borggården. Der stod en stor vagn med säten rundlomkring, tillräckliga för åtta personer. Den var förspänd med ett spann af fyra stora, hvita hästar. Meningen var, alt vi skulle ut och promenera. Kungen och fru UA sutto I främsta sätet, fru O och jag midt emot och de begge herrarne, en vid hvar sida. Vi åkte sälunda en god stund, och kungen följde med oss till bungalown, der han satte sig vid bordet och såg på huru vi åto vår middag (kl. sju). Så kom han alla aftnar under värt vistande i Puducottah för att hämta oss ut på promenad och ötvervara vår måltid. Söndagen voro vi alla 1 kyrkan och, och detta var mig en stor glädje. Den är ganska vacker och har en svensk anstrykuing, som hedrar den svenske pastorn. I följd af kungens enträgna inbjudning till oss att vi skulle öfvervara ett jagtparu, blef resan från Puducottah uppskjuten till yttersta stunden, neml. till onsdags afton, då vi ovilkorligen skulle vara 1 Trichinopoly torsdags morgon. Och detta blef möjligt endast derigenom att konungen icke blott skjutsade oss från Puducottah utan äfven skickade oxar i förväg till ombyte, då våra egna oxar afgått redan dagen förut för att invänta oss och draga oss återstoden at vägen. Kl. sex onsdags morgon voro vikungen till mötes i staden och begåfvo oss sedan af till jagtplatsen, dit vi hade halfannan svensk mils väg. Kungen och vi tre fruar åkte ien vagn, under det att en mängd tamuler, och deribland kungens bror, tillryggalade vägen ull häst. På tvenne vagnar transporterades två tigrar, hvilka skulle jaga rådjur. Jagtplatsen var innesluten af tusen man. Det hela var intressant att bevittna, men jag kunde dock icke låta bli att taga parti för rå