Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 1

Han blef i detsamma varse de trenne tjufvarne. — Det är satan sjelf, som skickar dem hit, sade han. Till hvalfyet och bort med skatterna : hafvet är fritt! Han förde derefter på Sulpice, Jehan och Mathias och tvingade dem att gå utför den anderjordiska trappan. De lydde utan att söka försvara sig, till den grad befunno de sig ännu under intrycket af en växande häpnad. Reynold tog åter Aldah i sina armar och följde med Richard efter tjufvarne. Mäster Eudes förblef ensam. — Min son! Reynold, hjelp! skrek han oroligt. O! han öfvergifver mig . . . jag måste döl Den gamle släpade sig, med fradgande mun, vidt uppspärrade ögon och blodigt ansigte framåt i sanden; han var förfärlig att åse. Hans läppar stammade några meningslösa ord. Han var en bild i hela dess förfärlighet af lastens qval. Plötsligt rusade lejonet, som stannat i gången, in i grottan. Den gamle såg det: en blixt af förnuft geI nomkorsade åter hans hjerna. l — El-Kebir! hit! du är trogen, du!