Göteborgsposten – 28 december 1860, sida 1

mannen gaf åt hans kropp, utan att han ens tycktes ha något medvetande deraf. Hans ögon tillkännagåfvo ej något medvetande eller känsla. — Min far, sade grefven. Mäster Eudes tycktes icke höra. — Min far, upprepade den unge mannen, det gäller lifvet! Säg oss hemligheten med öppningen, som vetter åt hafvet. Den gamle svarade icke. Grefven skakade honom våldsamt. Mecrcurius skummade af raseri. — Vill ni ej tala? utropade grefven. Återkalla ert förnuft! Vi måste in i grottorna, annars äro vi förlorade! — Han skall ej tala, skrek Mercurius. Han hör dig ej engång, Humbert, han är vansinnig! Den gamle förblef orörlig, allt tillkännagaf hos honom, att hans förnuft flytt. Flera timmar förflöto under ifriga fösök att återkalla gubben till lif. Blodet kokade af vrede och otålighet i ådrorna på Mercurius, hans bror och Richard. Fåfängt, och dagen gick in, utan att den gamle vaknade ur sin letargi. Slutligen hördes ett doft buller, likt en aflägset rullande åska, från det inre af klipporna. Mäster Eudes spratt till. — Fl-Kebir! mumlade han. Han ropar mig! ... Jag skall komma till dig, mitt lejon!