Göteborgsposten – 27 december 1860, sida 1

het. Dock, det går väl öfver och man få vänja sig att sörja till hvad pris som helst Hofvet, som måste iakttaga etiketten, få icke en så treflig jul, som det förmodliger eljest väntade, och riksmarskalksembetet: tjenstemän veta sig icke råd tör hur de skol: styra och stalla. Det är ett bläddrande : gamla ceremonieler öfver enkedrottningars likbegängelse, det är ett undrande öfver hu det skall gå till med iakttagandet af äfver det katolskas tillbörliga inblandning och hni riddarholmskyrkan och Eugeniakapellet skal erhålla hvar sin rätt. Under tiden märka vi det ovanliga i att icke se den gamla enke: drottningens spann i sitt lagenliga sakta mak styrdt af den gamle vålkände lifkusken, pas sera öfver Norrbro vid middagstiden och on nätterna skola vi snart sakna de ständigt brinnande ljusen i den stora våningen a! norr i kungliga slottet. På kungliga teatern skola vi åfven frapperas att icke mer se den gamla enkedrottningen efter sin vana komma och intaga sin sammetsfåtölj när sista akten spelas. Det ligger en viss liten saknad också i sådant der, kanhända derföre att vi hemligt kände hur det var icke blott den kungliga ståten och Karl Johans-minnena, utan ätven ett ovanligare godt och menniskoälskande hjerta, som gjorde oss nyfikna på den gamla enkedrottningen. Friden skall alltid följa hennes minne. Festen for Stockholms riksdagsmän har ändtligen och vederborligen blifvit firad, sedan grosshandl. Swahn trån en liten lustresa till Paris åter hemkommit till norden. Vid denna test höllos vackra och bitallsrika tal och sådana verser deklamerades, maten och vinerna voro utsokta, men det pikantaste var erinringen om den opinion emot vissa riksdagsmän, hvilken också här en gång under riksdagens lopp höll en middag inom samma murar. Blanche tycktes hksom vilja undandraga sig från att uppträda, men han nodgades taga ordet, och då han vände det kring skarpskyttefrågan och hur vid den forsta frivilliga generalsalvan hans svenska hjerta skulle hogeligen frojda sig, då steg jublet högt öfver kronorna i taket. Och åt den här guda beväpningsideen glädja sig alla, alla tor sjelfva sakens skull, boppas vi, men många alven for gevårets och mest for uniformens skull, hur den än blir. Enklare och smakfullare än man hittat på den i Goteborg är nu svårt att finna en umform, som skall pryda hutvudstadens skarpskyttar, som tormodligen till landsortens gerna vilja förhålla sig som lifoch hustrupperna till indelta armåen. Eit ville jag dock att Göteborgsskyttarne skulle ha bättre och vackrare, ett som i så betydlig mon ger uttryck åt hela personen, jag menar hufvudbonaden. I stället för den visserhgen tjenliga men allttör oridderliga lägermössan ville jag föreslå en svart chapeauxbas, en hufvudbonad, som just icke faller sig så dyrbar och vanligtvis icke heller är så särdeles pittoresk, men hvilken, rätt använd, d. v. 8. med smak påsatt samt försedd med tanten ÅA NEAR RR ERr—,r-;5ruRE— ——-—-— RER-—-—-—-—— RT