Göteborgsposten – 24 december 1860, sida 2

ringakta den allmänna meningens omdöme, hvilket naturligtvis skall göra honom ansvarig för alla de menliga följder for lugnet, som kunna nppstå genom tvetydigheten i hans politik. Det är äfvenledes troligt, att detta beslut står i samband med planen att förmå Österrike afträda Venetien. Målänge franska flottan hindrar sardinarne från att med kraft och eftertryck gå tillväga mot Gaöta, skall naturligtvis Frans Josef tro på möjligheten af att Frankrike icke är en afgjord vän af det nya Italien; hvaremot, om Frankrike lemnar fältet fritt för Sardinien derstädes, O-terrike skall desto säkrare inse svårigheten af att kunna bibehålla sitt isolerade läge i Italien. Frankrike har mycket närmat sig England, och det är framförallt af vigt för England, att söka åvägabringa en vänlig uppgörelse mellan Österrike och Italien, för att hindra detta senare från att öfverflytta revolutionskriget, i ändamål att besegra och tillintetgora Österrike, till den illyriska halfön, der Österrike icke är så säkert, som bakom sin starka fästningstyrkant i Italien. Genom sin ställning till Turkiet, som England enligt sin traditionela politik till hvad pris som helst vill hålla uppe, kunna engelska statsmännen ej gerna lemna sitt bifall till den af Italien understödda planen om att till våren resa ett rumänskt och serbiskt uppror, emedan följderna deraf naturligtvis måste bli lika farliga för Turkiet som för Österrike. Upprättandet af ett rumänskt eller wallachiskt rike, grundadt på nationaliteten, skulle medtaga största delen af Siebenbiärgen och Banatet, samt en del af det ryska Bessarabien, och detta rike skulle ej längre kunna hållas i vasalltillstånd under Turkiet. Samma skulle förhållandet bli, om man ville upprätta en serbisk stat, hvilken, utom det österrikiska Woiwodien, skulle komma att omfatta Montenegro och större eller mindre delar af kringliggande turkiska provinser, och upproret måste då oundvikligen fortplanta sig till de andra slaviska stammarne i europeiska Turkiet samt bringa Portens svaga existens på fall, om icke de europeiska makterna åter skulle vilja offra penningar och menniskor för att frälsa den. Detta förutser nog England och skall derföre arbeta på att förebygga det. Upprättandet af ungerska och polska legioner i Wallachiet, Klapkas afresa till Konstantinopel och intorandet af vapen och ammunition med sardinska fartyg kunna derföre icke vara likgiltiga underrättelser för de engelska statsmännen, som derföre skola af alla krafter arbeta på atv få Italienurnes ancpråk tillfredsställda, om äfven Osterrike måste förödmjukas. Tillökandet af de engelska stridskrafterna i Medelhafvet ha väckt uppmärksamhet både i Frankrike och Italien. På Corfu, Malta och Gibraltar uppradas så många Armstrongsoch andia kanoner, som dessa punkter förmå rymma. Å andra sidan samlar Ryssland, hvilket lika litet som Österrike eller Turkiet kan önska upprättandet af en oberoende walachi-k stat vid Donan, en arme vid Pruth, och man börjar tillochmed redan tala om att Ryssland, i bändelse af ett uppror, icke -kulle tveka om att åter besätta D: naufurstendömena. Detta allt är tillräckligt att sätta myror i hufvudet på statsmän och diplomater. Kanske skola dock nationa!iteterna sjelfve taga saken om hand och revidera, såsom de önska, Europas karta. Emellertid önskar man fred, men skall man väl kunna forekomma kriget? Såväl bayerska som sardinska regeringarne ha från de resp. hofven återkallat sina gesandter. — Detta härleder sig deraf, att j konung Frans 1I:s gemål, drottning Maria, är en bayersk prinsessa, dotter till hertig Max Josef i Bayern. Förhållandet harlänge varit spändt mellan de båda hofven och Cavour har först räckt ut handen till försoning, genom att utnämna marchese Doria de Cire till befullmäktigad minister vid bayerska hofvet, ehuru konung Max ej velat emottaga honom. Detta förbållande är naturligtvis utan betydenhet. Vi ha unpprenpade gånger nånekat. hurn