Göteborgsposten – 24 december 1860, sida 2

— Sträck på ändan! sade han till de båda andra; jag skall klättra upp. — Vänta! utbrast hastigt Sulpice. Mathias och Jehan vände sig lifligt om. Sulpice låg med hufvudet hvilande på relingen af båten och såg in i en af vågornas ständiga sqvalp bildad urholkning vid sjelfva foten af klippan. — Hvad är det? frågade Mathias. — Sc! Sulpice förmådde sina kamrater att luta sig ned och visade dem under det utskjutande klippblocket ett slags liten strandbädd, beströdd med hvit sand. — Hvad är det? sade Jeban. — Låt oss se efter! svarade Sulpice. Båten drefs in under det af naturen bildade hvalfvet, tills den uppnådde strandbrädden. — Här är alldeles kolmörkt. — Vänta! sade Mathias; vi ha en fackla i båten. Gif mig eldstålet, jag skall tända på henne, Båten gjordes fast och Mathias tände facklan, De trenne männen hoppade i land och togo några steg framåt; men de stannade tvärt alla tre, och utstötte ett skri af beundran, blandadt med öfverraskning, glädje, ja, yrsel. (Forts.)