Göteborgsposten – 24 december 1860, sida 1

blefvo som underpant på 6 år upplåtne til Danmark (ett minne häraf är ,, Danska vägen) linom hvilken tid den s. k. Elfsborgs löser fImed en million rdr redesölf skulle erläggas under hvilken tid såväl Kronans slott och gårdar som byar och härader bletvo utplun: drade och sköflade, samt de vackra skogarne som öfverallt här i bygden stodo i flor, blef vo af danskarne nedhuggna, utödda, samt virket fördt till Danmark; ännu bära ekerötter, som öfverallt vid uppröjning påträffas, vittne om traktens skogrikhet, Ekelundsgatan nedanför Otrillan är ännu ett minne af den mycket sköna och ljufliga ekelunden, som sträckte sig vidt omkring, och sjelfva berget var ännu 1650 bevuxet med 1,934 friska eketrän, hvarest, säger Cederbourg, ,om sommaren, så för dess behagliga skugga som ock för den herrliga gräsbevuxna marken, varit hållen offentlig gudstjenst för de till fortifikationsarbete ditkommenderade landtregementen från 1687 till 1693; förutan det, att stadsens invånare, hustrur och barn med deras tjenstefolk, hade der sitt fullkomliga nöje och tidsfördrif; lunden har dock så atlagit att redan 1687 funnos endast 365 ekar qvar, hvilka för fästningsverkens skull efterhand nedhöggos, då särdeles för garnisonen först berget började bebyggas. På högsta platformen har 1678 under kriget, då de danska från Ramberget besköto staden, ett batteri med fördel varit uppkastadt. Såväl konung Gustaf II Adolf som särdeles konung Carl XI ämnade att å Otterhällan uppföra ett slott hvilket likt en Acropolis skulle dominerat öfver hela staden och med sina uppåtledande planterade terrasser utgjordt det herrligaste fondparti för de ståtliga hamngatorna. Kung Carls krig hindrade utförandet, men af Tegels krönika finner man redan förslaget att begagna berget till fästning eller borg; onekligen, om man tänker sig östra sidan af lilla torget fritt (der nu Melinska och Wijkska husen afstänga perspektivet) och i fortsättning af lilla torget, som skulle varit esplanad, en Göta Lejonbacke grad i stigande med väldiga granitappareljer upp till platån der nu Dahllundska huset ligger som en tillsvidare ditvräkt kåk — så mäste medgifvas att skönhetssinnet i gamla tider gick bra mycket i nattmössan, likasom att eldsvådorna, denna dura necessitas för ny reglering och försköning, onekligen gjort Göteborg till hvad det är, Sveriges prydligaste och mest comfortabla stad. Tänka vi oss t. ex. stora södra hamngatan ännu i medlet af förra seklet, så var den egentligen endast en för lastning och lossning afsedd hamngata eller skeppsbro, der i hkhet med de gamla holländska ,Grachterne hvarje hus hade sitt å frontispicen anbragta hissverk till varuvindarne (såsom än i stadsgården i Stockholm) och den egna benämningen Bakporten som alla de vid hamngatan genomledande passager kallas åt Holländaregatan till, (motsvarande Westerlånggatans hvalfportar); de ledde ned åt hamnen, och sjelfva Holländaregatan var det egentliga hogqvarteret för den tidens stora kopmanshus. I ett följande bref vilja vi upprulla en genremålning at Göteborgs utseende I den tiden.