Göteborgsposten – 18 december 1860, sida 1

vara. Han behöfver dessutom sina krafter, för att kunna uthärda tortyren. Humbert hällde några droppar ur en flaska i såren. Delinqventen knöt handen och hans anlete förrådde att han led förfärligt, men blodet stannade. Reynold utstötte några förfärliga vrålanden, men intet artikuleradt ljud trängde fram mellan hans läppar, som blifvit alldeles svartblå. — Du ser väl, fortfor Humbert, att dina lidanden börja! Genom en kraftig viljoansträngning lyckades Reynold undertrycka de skrik, som ville tränga sig fram. Hans af lidandet för ett ögonblick besegrade stolthet öfvervann nu åter smärtan. Några ögonblick derefter intog Reynold i fängelset den plats, som hans bror en haftimme förut innehaft. Mercurius och Humbert bundo honom med kedjorna. — Du har velat vår död, sade Mercuruis, och vi öfverlemna dig åt bödeln! Ännu en gång, rättvisa skall skipas med La Chesnaye! —Du har trott dig strafflöst kunna gäckas med mig och låta döda mig, sade Humbert med vibrerande stämma; det är nu du som skall dö och jag triumferar. — Diana är min! — Aldah är min!