Göteborgsposten – 18 december 1860, sida 1

gestalt. Att det icke var Emelie Högqvist har redan den store teaterrecensenten atgjort, som sett henne och bättre tider, men utan så hö jemtorelse — nog var denna lilla mamsell Hammarfeldt ganska söt och snäll, att döma etter applåderna och än mer efter de lifliga blickarne från åskådarne. Fru Hedin, så berömd och omtyckt, när hon ikläder sig en karls skepelse, har fått en medtäflerska, liten, det är sannt, men farlig, hvarom nog den fulla parketten å Mindre Teatern skall gifva vittnesbörd. Mamsell Hammarfeldt kan möjligen blifva stor på Mindre Teatern, såvida den kungliga icke kommer att locka henne derifrån, hon är emellertid redan nu med sina lediga pojkrörelser som Carl II och med sitt lifliga spel i Den svaga sidan så intagande -en säker plats i parkettens tycke, att hon bör kunna hoppas på gunst hos hela publiken. Det pikanta är nemligen det mest intressanta och underhållande, och det är ingenting så pikant som att se en gossroll behagligt och lyckadt utförd af en ung aktris, det vet nog både hon och publiken, hvilket återigen förorsakar den enas stigande lycka och den andres stigande bevågenhet. Vi önska all möjlig framgång; den är viss om man tar stöflar på, ty de fina skorna kommer man dock icke fram med på lifvets väg. Om wi för öfrigt skulle göra en liten teaterrevy, så finna vi det på kungliga teavern knalla och gå rätt bra. Den är som ett embetsverk der man tjenar ordentligt för betalning och der de extra uppmuntrande medlen heta flitpengar och icke ljuspengar. Från andra verk skiljer sig detta afven deruti, att der icke blott tjenstemän utan äfven tjensteqvinnor med lika pligter, tour och auciennitet äro anställda. Vidare har verket nyligen tått en chef, af hvilken man hoppas mycket och med de gladaste framtidsförhoppningar tänker: ille faciet. Visst är det litet disharmoniskt i kapellet, der pågår emellanåt ett allarm, för hvilket man ej vet sig råd och de väsenden, som framträda på scenen, äro bakom kuhsserna litet oväseudtliga, men så ar det kungliga teaterlifvet alla tider, det regleras aldrig af den ordning som t. ex. råder på Mindre Teatern. Här är förhållandet det af kamrater, som alla erkänna sin direktörs förtjenster och omhåga icke blott om konsten, utan äfven om deras egna framsteg ull densammas altare. Här är hf och anda hos sujetterna och icke endast maner och slentrian, här spelas det con amore ätven då det ej är fråga om kärlek och med ett synbart bemödande att framställa alven en obetydlighet väl. Sådana tendenser röjas äfven lätt på den minsta at de otriga småteatrarna, der hr Selinder åt både Terpsichores och Thalias tjenst uppfostrat några goda anlag, som redan äro värdiga att uppträda for en storre publik än den som hoppackar sig i Davidsons paviljong. Vända vi våra kritiska blickar åt de teatertrupper, som dels endast under vintern och dels endast under sommaren söka fågna oss med sina prestationer, så få vi vid ötfverblicken etti sanning tragikomiskt inryck. Tragiskt derför att det är sorgligt bevittna hur en hufvudstadspublik, och den icke af en arlfskild sort, hvilken man kunde med skäl tilltro en mindre utbildad smak utan den vanMR