Göteborgsposten – 18 december 1860, sida 1

ren till kyrkan; men de ha redan aflägsnat sig. I Låt oss emellertid icke spilla mera tid. Mercurius hade med dessa ord gått in i hvalfvet och närmat sig till fången. Han stannade förvånad. — Han har velat komma undan ? utbrast han, vänd till brodren. — Ja, svarade denne; jag har nödgats kämpa! Jag hade säkerligen dragit repen illa åt. Humbert stod också med korslagda armar och tycktes endast genom kraftig viljeansträngning förmå bibehålla sitt lugn: hans ögon flammade af en sällsam glans och ett triumferande uttryck upplyste hans ansigte. — Reynold har varit nära att undkomma oss, fortfor Humbert. Lyckligtvis förmådde jag kufva och åter binda honom; men låt oss ej spilla tiden, Mercurius, låt oss skynda! — Ja, du har rätt, svarade Mercurius, låt oss skynda. Delinqventen sökte ånyo att göra sig lös och man kunde i hans blickar läsa det bittraste raseri. Mercurius och Humbert närmade sig honom. Utan den ringaste tvekan och med en förfärande köld drogo de hvar sin dolk och gjorde tvenne djupa sår i Reynolds händer. -Stäm blodet! sade Mercurius till Humbert, han får icke vara svagare än jag tycktes