Göteborgsposten – 18 december 1860, sida 1

iga teaterbesökande i syrtuter och kappor af doffel samt med lorgnettier och dubbelkikare, hur den kan hvarenda qväll fiuna nöje at och gifva bifallstecken åt dessa olyckliga törmenta konstnärer, som både med anletets och sja lens svett arbeta sig igenom sitt dagsverk al tre och fyra dramatiska besvärligheter. Komiskt är det jewväl derfor att vi, sävida vi icke forläst oss på de i allmänhet uppmuntrande recensionerna i dagbladen, lävweligen, finna i hvarje styckes uttörande, det mä vara hur allvarsamt som helst samt i gester, miner, masquering, i allt en genomgående parodi på hvad dramatisk konst har menat eller gjort. När dessa teatertrupper visa sig i landsortsstäderna, vilja de naturligtvis rekommendera sig med de meriter de samlat i hufvudstaden men oftast händer det att publiken i Eksjö och Wexiö har bättre smak än 1 Stockholm och får en klar öfvertygelse att denna hutvudstad icke är det för den sceniska konsten. Att denna står lågt synes således böra tillskrifvas publiken, men i början har samma publik bildat sig efter de intryck den emottagit från teatrarna och då är det egentligen dessa som ha skulden. Dock ett steg längre i vår undersökning och hela felet härvidlag såväl som vid mycket annat ligger hos tidningskritiken. Man kan bestämdt påstå att i vårt land, tvärtemot vanliga förhållandet, konsten är framom kritiken, sådan den ofientligen visar sig, handhatd i de allra flesta fall at konstkännare, som endast gjort sina studier i några alldagliga termer eller i sitt eget hjertas sympauer för enskilda bekanwskaper och som derföre sjelfva med fel på ögonen ledt den blinda publiken tills de bägge fallit i gropen, det låga läge der de nu befinna sig. Till förmån för artisternas och litteratörernas pensionskassa har den nitiske professor Boklund nu såsom föregående år ävägabringat en expositions bortloitmng af sma taflor, enkom för det goda ändamälet och gratis producerade at våra artister. Det har icke fallit sig så lätt i år att få ihop det behöfliga antalet, förmodligen tycka väl art sterna at litteratorerna uvcksåa borde göra nägot för saken och det vore bilhgt; men da artisterva ha sina sammankomster och trifvas broderligt tillsammans, vaktadt alla fårgnyanseringar, samt kunna tilltolje af denna emghet ästadkomma nvägontung, enskildt eller allmänt, så äro deremot lwveratörerna spridda utan all sammanhäållving, oftast för den polhlitiska färgens skull, numera utan en kiubb en gång, sedan Grona Stugan avntagil en uteslutaude karaktär at en viss familjesocielet med sin pappa och mamma och endasv advpterade snaålla barn. kuket är förvåndt, for närvarande vill man icke erkänna kovnstuärsspiran i någons hand vch för republiken äro vi icke mogna. Det är bara kart så länge. bB. P.