Göteborgsposten – 15 december 1860, sida 1

— Det är bra! sade brodren portvaktaren jag lyder! Med dessa ord återvände han till kyrkar och återtog sin promenad i koret. Den munk, som stannat qvar dernere, un. dersökte muren och, sedan han träffat på ett lås. öppnade ban med nyckeln, som han fått af kamraten, en dörr, som gled tyst och omärkligt på sina gångjern. Han skyndade genom dörren, men qvarlemnade den liflösa kroppen ute i gången. Det rum, i hvilket munken nu inträdde, var ett stort fängelsehvalf med afrundade hörn och bestruket med ett tjockt lager af hvitt cement, på hvilket man genast kunde märka hvarje försök att bryta genom väggen. Hvalfvet var tomt. Munken skyndade genom detsamma och uppnådde muren midtemot den dörr, genom hvilken han inträdt. Äfven der var golfvet belagdt med marmorskifvor. Munken lutade sig ned, undersökte med fingret springan mellan stenarne och passerade från den ena stenen till den andra, räknande: — Ett, två, tre... fyra... fem... Ilan stannade. Då satte han sig ned på golfvet, vecklade upp sin långa kåpa och framtog en liten fackla och en lång knif med ett bredt och tjockt blad. Han stack detta blad i springan mellan