Göteborgsposten – 15 december 1860, sida 1

leddes åt samma håll genom bankruttens annalkande och genom fiendtligheten hos Italienarene, mot hvilka det var nödvändigt att söka att slå ett afgörande slag. Detta krig har krossat det system som uppkom genom reaktionen i Tyskland år 1849, och som förstärktes genom statskuppen i Frankrike år 1851. Nationalitetens sak har triumferat i Italien och till en del i Ungern och de öfriga österrikiska länderna. De mest tillbakasträfvande statsmän inse att Frans Josephs och Schwarzenbergs politik måste öfverges. Den så kallade revolutionen, har blifvit alltför mäktig, icke blott för dess fiender utan också för dess alltför sjelfförtröstansfulla bundsförvandt. Den har icke blott nedslagit Antonelli och Rechberg, samt afsatt Neapels, Toscanas och Parmas herrskareätter från deras troner; den har äfven tvungit den trinmferande Bonaparte att erkänna att han med stora armåeer under sitt befäl och fiendtliga furstar vid sin fot, dock icke kan betvinga en sak, och den är ett stort och beslutsamt folks ande. Vi äro böjda att hänföra kejsarns åtgärder mera till hvad vi kunna kalla den liberala reaktionen i Europa än till någon länge hyst plan. Detta förringar dock på in tet sätt förtjensten af dessa medgifvanden, ty den skickligaste regent är den som, under det han fasthåller vissa allmänna åsigter, dock låter omständigheterna inverka på sig. En sådan man skall troligtvis uträtta mera godt för sitt folk och snarare undvika de misstag som hindra dess framsteg än en person med blott en enda ide, som antingen eftersträfvar en envis fasthet i konservatism eller ständigt, både i tid och otid, håller på med några förbättringsgriller. Napoleon är en alltför vis regent för att icke lemna det som är väl i ro. Ifall han kunde fortfara med en blott skenlegislatur och med ministrar så ödmjuka och undergifna som blotta skrifvare så skulle han troligtvis icke företaga sig någon förändring. Men han är istånd att se hvad en de Morny, en Fould och en Walewsky icke kunna, att de två sista årens händelser hafva gjort ett djupt intryck på det franska folket, och att ehuru militärisk ära och fordelaktigt penningeförvärf för närvarande kunna hålla nationen lugn, så kan dock icke skådespelet af fria institutioner, icke blott i det gamla England utan också i Italien, den sistfödda af staterna i den europeiska familjen, annat än skapa en oro som det skall vara svårt att stilla fall den en gång skulle ge sig luft. Kejsarn anser det derföre bättre att på förhand söra af sig sjelf hvad han icke tror sig kunna örekomma. De mest farliga friheter anser an troligtvis de vara som aftvingas herrskaen och de mest oskyldiga de som han gifver villigt och med fullt förtroende till sin styrka. Då gensdarmerna för nio år sedan väckte de republikanske representanterne kunde de icke gerna blifvit mera förvånade än bans kejs. majestäts läraktige och lydige tjenare då deras herre tillkännagaf för dem sin fsigt att lemna den franska lagstiftande orpsen frihet att debattera regeringens åtsärder. Kejsaren var besluten att anställa tt experiment, i huru stor grad yttrandeatt utan fara kunde anförtros åt hans motståndare. Dessa hade också varit de före