Göteborgsposten – 15 december 1860, sida 1

me —-L —— tigt, då derigenom folket sjelft till sin smak fåvt en ädlare riktning. Men midt ibland oss finnas och uppstå ännu i dag sångare, som äro oss kära. Bland dessa är Carl Rupert Nyblom. Den svenska allmänheten har länge med stigande förhoppningar haft sina blickar fästade på honom, emedan hon i honom sett en verkligt lofvande förmåga. Helt nyligen har hon äfven, genom ett al folkets representanter honom beviljadtv reseunderstöd, gifvit honom bevis på sin aktning och sina sympatier. Hr Nyblom har besvarat detta vänskapsbevis med att i allmänhetens händer lemna sina samlade Dikter. Dessa äro till större delen bekanta åtminstone för dem som under de senare åren bevistat Upsala universitet, men dock till största delen kunna med nöje omläsas. Hr Nyblom öppnar sin diktsamling med en ny dikt, spunaen kring en af Thomas Moores Irländska Melodier, om hvilkas ofverflyttande till vårt språk hr Nyblom har så stor förtjenst, kallad Fionnuala. Denna Fionnuala hade, enligt den irländska sagan, af en öfvernaturlig makt blifvit förvandlad till en svan och dömd att simma i mång hundrade år på vissa floder och sjöar i Irland, till dess kristendomen kom, då det första ljudet af kyrkklockan var tecknet till hennes befrielse. Detta stoff har hr Nyblom vetat att sannt poetiskt behandla. Målningar at naturen äro i allmänhet hr Nybloms älsklingsämne. Vi taga ur Fionnuala en liten dylik målning, rik på denna friska poesi, hvartill man hemtar tärgerna ur naturens egen färgkopp, for att blanda dem med fantasien: Kring himlens hvalf sig natten sänker: a I vester blänker Annu en purprad strimma blott. Ur dalens sköte dimman stiger. Och vinden tiger: I vassen han till hvila gått. Och Moyle, den mörka floden, rullar Bland fagra kullar Igenom hvalf at dunkel al. Så sakta sorlar fram hans vatten I tysta natten Och sjunger doft i löfvad sal. Och månen genom löfven silar Små siltverpilar, Som brytas lätt mot krusig våg. Och vattensländan sitter däfven. I mörka säfven. Och undrar på det ljus hon såg. Nu sotva björk och al och pilar: Naturen hvilar, Af vindens sista suckar kysst. Allt är så stilla, — skogen sofver, Och gräset sofver. Allt är så tyst, så tyst, så tyst. Bland dikterna är äfven intaget det af svenska akademien prisbelönta skaldestycket Arion, hvars vackra språk och skickliga omformande af den grekiska sagan redan förut tillvunnit sig allmänhetens bifall. Bland de öfriga mindre dikterna är ett måhända nog stort rum lemnadt åt dessa kärlekssjuka, trånande sånger, som än hon, än hon kommit den unge skalden att sjunga. Det är emellertid så vanligt, att de första slagen på lyran allud egnas åt något bjertats dyrkade föremål, nen frågan är, huruvida dessa böra vinna approbatur inför den mera mognade skaldens granskande blick. Bland dessa något matta