Göteborgsposten – 14 december 1860, sida 1

detsamma. De kände båda i grefve de Bernacs fånge igen La Chesnaye, och kriminallöjtnanten anmärkte, i det han uppmärksamt betraktade kaptenen, att han i händerna hade tvenne djupa sår, hvilka måste beröfva honom bruket af sina fingrar. -— Dessa sår fick han säkerligen i striden med mig, då jag kastade mig på honom, sade de Bernac; han grep med sina båda händer om klingan på min värja, för att afväpna mig. — Förklarar ni sjelf dessa blessyrer på samma sätt? frågade löjtnanten fången. Denne svarade icke. Andra frågor ställdes äfven till honom: han rörde ej på läpparne. — Tortyren! tortyren! upprepade Van Helmont och kastade en skarp, forskande blick på grefven. — Tortyren är verkligen det bästa medlet, man härvidlag kan använda sade denne. — Men det fattas instrumenter, sade kriminallöjtnanten. Den dag, då banditerna ryckte sin chef undan afrättningen, bröto de sönder alla tortyrverktyg vi hade här. — Vi skola ha andra, svarade dAumont. I går morse skickade jag ett bud till Rouen, som säkert skall vara åter före kl. 10 i afton. — Således skola vi nu i natt kunna tvinga fången att tala, tillade Van Helmont. ! -— I natt! utropade grefve de Bernac, skola