Göteborgsposten – 13 december 1860, sida 1

gyenska folkets representanter, sedan detta folk genom de lagliga medel, som stå det till buds, formligen dåsavouerat dem? Vi hoppas att klokheten, om icke fosterlandskärleken och rättskänslan, skall afhålla dem från att göra sig skyldiga till ett så groft förbiseende af deras medborgerliga pligt. Vi ha hittills talat under den menlösa förutsättning att de grå äro af själ och hjerta vänner af en demokratisk representationsförfat.ning, men att de endast önska att den må komma i god ordning efter en öfvergångsperiod, utmärkt genom en hel del högst förträffliga partiella förbättringar. Men då de sålunda vilja skjuta upp den stora reformen in infinitum förefalla deras sympatier för representationens grundande på bred basis ganska tvetydiga, helst som en medlem af partiet, hvilken under många år officierat, om icke som dess ledare, åtminstone som dess språkrör, offentligen uppträdt deremot emedan det skulle leda till ett bonderegimente, hvarför den gode mannen hyser stor afsky. För vår del tro vi att bondeståndet, i detta ords vidsträcktare betydelse, såsom den talrikaste och tyngst beskattade delen af nationen, åger grundade anspråk på en vida större andel i representationen än den nu äger, och att uppfyllandet af dessa anspråk långt ifrån att innebära några vådor för landet skulle befrämja nationens framåtskridande i andligt och materielt hänseende. Ha de skandinaviska brödrafolken väl haft skäl att klaga öfver något bonderegimente? Har icke tvertom valrättens utsträckning haft de lyckligaste följder för dem begge? BEller är den svenske bonden mindre upplyst, mindre fosterländskt sinnad, mindre värdig att deltaga i afgörandet af de allmänna angelägenheterna än den danske och den norske? En sådan förutsättving torde ej tarfva någon vederläggning. Och om man under en mängd riksdagar jemför bondeståndets utslag i allmänna frågor med dessa begge första stånds, som yfts af att representera bildningen och förmögenheten, så utfaller jemförelsen i hvarje upplyst och frisinnad fosterlandsväns ögon ovilkorligen till bondeståndets fördel. Att äfven inom detta stånd intressena någon gång fördunklat den fosterländska uppfattningen, erkännes villigt, men hufvudskälet dertill är uppenbarligen att söka i ståndsrepresentationens fyrdelning, som tyckes vara enkom tillkommen för att alstra och nära kastanda, och ståndsfördomar samt gifva ståndsintressena en otillbörlig öfvervigt. När en gång de förhatliga ståndsskrankorna ramlat och Sverige fått en odelad och verklig nationairepresentation, hvari olika samhällsklasser blandas, skola de extrema uppfattningarna uppträda mot hvarandra och i många fall moderera hvarandra; ståndsfördomarna skola småningom försvagas och det allmänna bästa alltmera träda i förgrunden. Och då skall helt naturligt den antipati mot herremansrocken, som man tillvitat en del af vår allmoge försvinna, och det torde då komma att allt oftare inträffa — 2 7 mossa