Göteborgsposten – 13 december 1860, sida 1

bödeln är 1 ordning, afrättningen skall ega rum inför våra egna ögon, innan dagen är tillända. Van Helmont steg upp utan att svara och gjorde några slag i rummet. — Och er dotter, hr dAumont, tänker ni då alldeles icke på henne? utbrast Marc, — Jag glömmer allt hvad som rör mig personligen, hr baron, svarade ståthållaren, äfven den djupaste smärta, då det är fråga om att uppfylla min pligt. En djup tystnad följde på dessa med fast stämma uttalade ord. Synbarligen hade en reaktion försiggått inom La Guiche, dHerbaut och dAumont till förmån för grefve de Bernac. Förhållandena förklara lätt denna förändring, hvilken dessutom till stor del kom sig af ädlingarnes ovilja, att vilja angripa en like, som de kännt i flere år, då åter Marc endast var en ny bekant. Att röra vid en förnäm mans namn och börd var på den tiden en allvarlig sak, för hvilken man svårligen ville bestämma sig. Adeln respekterade framför allt sig sjelf. Van Helmont insåg mycket väl detta; han förstod nog hvad som kunde och måste försiggå inom de trenne männen, och han medgaf inom sig, att Marcs sak måste grundas på andra bevis, än dem han kunde förete och hvilka endast voro moraliska. Den falske grefvens högtidliga löfte att gripa