Göteborgsposten – 13 december 1860, sida 1

La Chesnaye, lugnade honom dock, emedan han ansåg detta löfte endast vara ett lockbete, att dermed bedraga ståthållaren och de båda ädlingarne. La Guiche, dHerbaut och dAumont afvaktade med otålighet grefve de Bernacs återkomst. Äfven de insågo, att denna ovissa ställning ej kunde vara länge, och längtade derföre efter ett snart slut derpå. Marc, som endast lydde sin eldiga natur, ville ej ingå på något räsonnement, som kunde resa hinder för honom på den väg han följde, och han kände i djupet af sitt hjerta en bitter smärta deröfver att de båda ädlingarne, hvilka han uppriktigt älskade, icke tycktes vara tillräckligt öfvertygade om rättvisan i hans anspråk. Giraud sade ingenting och blandade sig icke i samtalet; han tycktes i sin hjerna uppgöra en ny plan till handling. Ungefär en timmes tid rådde en sorglig tystnad i rummet. Hastigt afbröts denna genom ctt starkt oväsen utanför. Man hörde förvirrade rop, skri af raseri, hurraskall, förenade med detta dofva, oafbrutna sorl, likt hafvets dån, som uppkommer från en marscherande, talrik, uppretad folkhop. Hvad är det? utbrast Marc och skyndade till ett af fönstren, som han öppnade samt gick ut på balkongen.