Göteborgsposten – 12 december 1860, sida 2

br Van Helmont ingaf honom tanken derpå. Har trodde sig vara ett förloradt, öfvergifvet elle såldt barn. Och ni, min bästa herre, hvarp? grundar ni ert påstående? På resultatet af någr: vetenskapliga operationer, så förunderliga, attin gen af oss kan för sig förklara denna vetenskap Det enda allvarsamma är Girauds försäkran on födelsemärket, som Marc bär ... men detta mär ke, hvilket många andra kunna bära på samm: ställe, är ej tillräckligt att bestyrka hans identi tet. Betänken blott, om vi, som endast begärs att bli öfvertygade, hysa tvifvel, huru skall de icke då gå med dem, som ej ha något skäl att älsk: Marc, med domrarne, som alltid skola sätta sig emot att kassera en dom. — Men, chevalier! utbrast baron de Graind air otåligt, tillåt mig i min ordning säga er, at edra åsigter blifvit alldeles förändrade sedan tju gofyra timmar tillbaka, ty då talade ni icke så och ni ville i den, som kallar sig grefve de Ber nac, endast se en låg bandit. — För tjugofyra timmar sedan, min kär Marc, hade grefve de Bernac ännu icke rädda ert lif med fara för sitt eget. — Det är säkert, sade dAumont, att on grefve de Bernac hade något att befara af baroi de Grandairs anspråk, skulle han säkert låti dem han räddat störta ned i afgrunden.