Göteborgsposten – 12 december 1860, sida 1

Richard tog Aldah och gubben gick öfver gården samt styrde sina steg mot första trappan. I detsamma lösgjorde sig månen från sitt skydok och öfvergjöt gården med sitt bleka skimmer. Richard, som gick närmast den gamle följd af Reynold, gjorde en hastig rörelse åt sidan och var nära att falla. — En orm! utropade han med förskräckelse. Ilan sprang åter åt sidan tilläggande: — En till! — Frukta ingenting! sade Reynold leende; dessa ormar skola icke göra dig något ondt. — För fan! hvar äro vi? sade Richard och stannade, isad af förfäran. Skenet från nattens stjerna upplyste nu verkligen ett det mest fantastiska skådespel. Gården till Röda Husct tycktes vara öfversållad med reptilier och andra vidunderliga djur. Myriader ormar lågo om hvarandra, somliga med höjdt hufvud, öppet gap, färdiga att rusa på. Andra lågo liknöjda och tycktes sofva denna sömn, som följer matsmältningen hos ormarne. Flere jättelika boasormar hade slingrat sig kring den knöliga stammen af en ek. Längre bort funnos krokodiler med ett med en tredubbel rad spetsiga tänder beväpnadt gap; bredvid dem åter fästade vidunderliga monstrer, hittills okända i Europa, sina glupska ögon på den gamle och hans kamrater.