Göteborgsposten – 11 december 1860, sida 1

bitter ironi. Må din stolthet åter resa sig, vansinnige! Jag följer på din panna din själs arbete och jag läser i ditt innersta som i en uppslagen bok. Detta är första gången du böjt dig inför mig och du rättar redan upp dig mot hvarje känsla af förödmjukelse. Jag skall kunna tvinga dig att i mig erkänna din herre! Mercurius och Humbert existera i denna, stund icke mera, den ene är död, den andre skall dö. Jag har låtit störta dem båda, derföre att jag verkligen icke mera behöfde dem! Men dig behöfver jag ännu, Reynold, och du skall tjena mig! du skall lyda mig, såsom lejonet gjorde, då jag nyss befallte det sönderslita Camlon. Jag måste känna det eviga lifvets hemlighet, och denna hemlighet skall du hjelpa mig att finna! sedan skall jag krossa dig liksom du krossat dina bröder! Som läsaren finner tänkte hvar och en af dessa tre män, som nu befunno sig tillsammans i en båt på hafvet, endast på att vid lägligt tillfälle för egen vinnings skull döda de båda andra. Båten hade emellertid glidit framåt och man kunde se några ljuspunkter vid horisonten. — Det är Fcamp! sade mäster Eudes. — Skola vi lägga till i viken? frågade Reynold. — Ja. — Finns det någon i Röda Huset? —Nej.