Göteborgsposten – 11 december 1860, sida 1

återigen icke är så, då vet han alltför mycket för en simpel dödlig, och dessa kunskaper, som hittills tjenat mig, kunna en dag bli mig till skada, då jag ej känner deras gränser. Hvem vet, om de icke en gång skola riktas emot mig? . Ah, jag måse ha reda på sanningen. Ögonblicket är inne och min lefnads dröm skall gå i fullbordan. Då jag kastar mig in på denna nya väg, vill jag icke lemna bakom mig en enda möjlighet till fara! Hvem har krossat denna korallgren, detta magiska träd, hvarom han pratar så mycket? Jag vet ej!... Han påstår, att Van Helmont skall tvinga Aldah att säga det; det är möjligt, jag tror det; ty jag tror på magnetismen, af hvars nyckel Van Helmont hittills ensam varit i besittning. Men gubben påstår, att hans lif beror af denna upptäckt, och att han endast har tre dagar på sig. En dag är redan tillända. Må stunden komma, och jag skall ha reda på allt! Må Aldah tala, sedan skall jag handla! Reynold skakade härvid på hufvudet såsom en person, hvilken nyss fattat ett kraftigt beslut, och tog säkra tag med åran. Mäster Eudes hade sina blickar nu fästade på sin son. Den, som kunnat läsa i den gamles tankar, skulle med skäl kunnat tro, att denne sällsamme man var i besittning af en verkligen öfvermensklig åskådningsförmåga. — Fortfar! mumlade han för sig sjelf med