Göteborgsposten – 7 december 1860, sida 1

stora grottan i hopp om att kunna finna en utväg att undslippa förföljelserna; men den stora grottan, som var upplyst af facklorna, företedde ej någon utsigt till räddning. Åsynen af denna ofantliga sal, hvars golf var alldeles beströdt med sönderslagna vinfat, krossade dryckeskäril, minnesmärken efter orgien, och de trenne liken, som lågo i en vrå ökade de arma barnens oro och bäfvan. Aldah tryckte alltjemt mot sitt bröst bitarne af korallgrenen, som Diana slagit sönder. Hon hade invecklat dessa bitar i vecken till sin kjol och tycktes fästa stor vigt vid att få behålla dem. Diana hade återfallit i detta tillstånd af domning eller dvala, som beröfvade henne alla sina själsegenskaper. Hon talade ej, hörde ej, knappast såg, och stelheten i hennes blickar gaf ett afskräckande uttryck åt hennes annars så behagfulla ansigte. Aldah sjelf, fastän hon egde en vida kraftigare natur, hoppades ej mera något. Hon för. sökte ej längre att besegra sin kamrats nedslagenhet, utan föll ned på knä vid hennes sida Under djup tystnad och förskräckelse afvak tade de hvad som skulle komma, ur stånd at kunna göra ens det minsta motstånd. Det var i detta tillstånd af fysisk och mo