Göteborgsposten – 7 december 1860, sida 1

mr tmärkelsen till följd af sitt lysande uppträande i ryska fälttåget, de tvenne senare för e tjenster han gjorde i slaget vid Dresden. Ian var vid sin befälhafvares sida i slagen id Leipzig och Waterloo samt understödde rofast under slutet af de hundra dagarne mucien Bonaparte i hans försök att taga sig in och göra gällande Napoleon II:s anspråk. mperialismens fall förstörde naturligtvis Flamauts framgång för någon tid. Han räddades visserligen genom Talleyrauds bemedling från tt inneslutas i den beryktade proskriptionsförordningen af d. 24:de Juli, men han erhöll officiel tillsägelse om att aflägsna sig från landet, samt återvände icke till Paris förr än 1827 och erhöll icke sin militära ställning tillbaka förr än år 1830. Under denna tid var det som han trädde i de förhållanden till England, som gjort ho nom känd derstädes, och som bidragit till att hans utnämning nu blifvit så väl upptagen a det engelska folket. Han gifte sig med miss Elphinstone, dotter och ensam arftagerska ef. ter lord Keith, den utmärkte amiralen. Be synnerliga och romantiska giftermål emellai fransmän och engelsmän voro den återställd: fredens första frukter, och bland de för inbill ningen minst anslående föreningarne, va ingalunda den, hvarigenom krigaren från Moskwa, Dresden och Waterloo flyttades til ett skotskt slott, för att bidraga att uppe hålla den egendomliga förbindelsen, som allt sedan tiderna redan fore Maria Stuart ha existerat mellan Frankrike och Skotland. Grefve Flahauts senare bana efter han: återkomst will Frankrike har knappast vari mindre verksam än hans förra krigiska li Han blef utnämnd till pär, och ehuru han ic ke talade särdeles ofta, voterade han doc emot alla lagar som åsyftade någon inskränk ning af friheten. För en tid var han ackre diterad vid hofvet i Berlin samt inaehad platsen af ambassadör i Wien från 1842 til 1848. Dessförinnan hade han varit anställ hos hertigen af Orleans samt hade erhålli hederslegionens stora kors af Ludvig Filip regering. Det var naturligt att han vid de napoleonska dynastiens återställande skull erhålla en plats i senaten, och han lärer sc dan dess hatva varit en af kejsarens me: tillgifna, likasom också mest hederliga oc aktningsvärda personliga anhängare, och han erfarenhet, som omfattar den franska histor ens vigtigaste tidrymder efter revolutione och som var afbruten endast för den tid, hvi ken man just icke bryr sig om att komm ihåg, har varit ett af de bästa stöden för de kejserliga regeringen. För mången kan det, säger Time tyckas vara likgiltigt hvilken diplomat so representerar Tuileriernas hof i London. dela icke denna åsigt. Diplomatiens gam! metod, sådan den upptanns af Ludvig XI oc Ferdinand, är visst föråldrad. För dessa fö ställningskonstens mästare bestod en amba sadörs skicklighet i förmågan att utforska a dras motiver, att fördölja sina egna, att mu