Göteborgsposten – 4 december 1860, sida 1

frivilliga försvarare äfven der voro laddade med gamla dumma fördomar. Vi hoppas att så icke skall ske och att vår hufvudstad äfven den en gång skall följa med tiden också på dess bästa vägar. Skogsstyrelsen, som man icke hört någo! af och som hittills arbetat på sina skogspla ner i ett ostördt lugn, har omsider blifvit föremål för någon uppmärksamhet, sedan det så kallade skogsmenniskornas språk, liknande det mesopotamiska, äfven i tryck lemnat pro! på sina kuriositeter. Detta idiom, som före. ståndaren för skogsinstitutet anvisar den forstliga vetenskapens anhängare till benyttjel: se, har väckt en recensents förundran och när det, såsom ämnadt, vunnit burskap skall det utan tvifvel förorsaka de aderton mycket hufvudbry i deras arbete på den svenska ord: boken. Det har emellertid gifvit anledning till några kritiska betraktelser öfver skogs styrelsen och dess sammansättning. Man ha! uttalat sina anmärkningar ofver chefen och mar har fruktat att det hela bär åt skogen allt förmycket. Man trodde att i styrelsen borde finnas någon särskildt lämplig person, som med tillräcklig fackkännedom förenade förmå gan att tala ett språk, som vore begripligt : en för landet så särdeles vigtig angelägen: het. För de anslag, som blifvit beviljade väntades större resultater än som nu unde den långa beredningstiden framkommit och mången tycker, att både tid och pengar blif. vit temligen illa benyttjade. Det är i syn. nerhet skogsmenniskor ex professo som vi sett skaka på hufvudet åt den nya inrättnin gen och som vi hört mumla öfver de små åtgärder som blifvit vidtagna i en stor sak Skogsfrågan måste vara en fråga som icke får falla, då det nemligen och beklagligen finns så mången skogsegare, som icke frågar efter om det sista trädet faller på hans egor blott han i sin tid vinner ett stort pris på trävaruexporten. Tillställarne af det nya rikslotteriet ha ändtligen börjat två sina händer och i en lång afhandling sökt bevisa att det icke alls är något lotteri ifråga och således ingenting stridande emot lag och rätt. Det är tvärtom en högst vanlig och snygg affär, mena de, en låneaffär och obligationerna, såsom lottsedlarne kallas, äro lika förbindande som hvilken revers som helst. Det är visst ett långlån på 38 år, det vilja de icke förneka, men säkert år det och då måste vi väl låta oss nöja. Vi måste låta oss nöja med vissheten att, om lyckan icke under tiden ger oss 66,000 rdr, eller något mindre, så skall rättvisan, när dagarne hafva en ända, utan invändning återbetala oss våra 28 rdr som vi förskotterat för statens jernvägar och för våra egna lutfslott. En annan fördel borde emellertid härflyta från det här och det genast. Det lär nemligen vara en doktor här i staden som fick den första och största vinsten. Nu är denne doktor jemväl en stark förfäktare af Carolinska institutets intressen och ännu starkare antiupsalit. En storartad praktik