Göteborgsposten – 30 november 1860, sida 1

vänninna, denne man bedrager oss! Det är ej grefve de Bernac! Diana betraktade henne förvånad. — Han känner alltför väl till grottornas hemligheter, fortfor den unga flickan. Låt oss bedja, min syster, ty denna gång — jag känner det — är vår sista timma slagen. Hon knäböjde härvid, alltjemt med sina armar slingrade kring Dianas lif. Reynold hade icke förändrat ställning. Hastigt sprang han nu upp, trängde sig intill väggen för att bättre dölja sig, grep med båda händer om yxskaftet och lyfte vapnet öfver sitt hufvud, färdig att slå till. Dödsverktyget var höjdt alldeles öfver det ställe, der den uttagna jernplåten nyss funnits. Plötsligt syntes denna del af muren röra sig, och en öppning vaseblefs, hvilken vidgades alltmera. Reynold lutade sig framåt, för att kunna säkrare slå till. XXXV. De tre vännerna. Vi måste nu återvända till Marc och hans vänner. Vi bedja derföre läsaren gå ungefär en timma tillbaka i tiden, eller det ögonblick då