Göteborgsposten – 30 november 1860, sida 1

Det var tyst som i grafven och de unge flickorna väntade med bäfvan hvad som skull komma. Reynold släppte ståltråden och stod med ett språng midti laboratoriet. Hans oroliga blick genomtopp rummet och fästades slutligen på er yxa, som troligen qvarglömts under tumultet utaf någon af tjufvarne. Att gripa denna yxa, rusa ut i mellersta grottan eller salongen, med några hugg slå ned de i hvalfven hängande lamporna och släcka dem, allt detta var blott ett ögonblicks verk. Grottan var nu försänkt i det djpaste mörker. Reynold skyndade derpå tillbaka till de båda unga flickorna, tog dem utan att säga ett ord i sina armar, bar dem ut i det mörka rummet och sade till dem med grof och hård stämma: — Tyst! Hvad j än mån se eller höra, gifven dock ej från er ett ljud, gören icke en rörelse, ty då äro vi förlorade. Han förde dem dervid bort i en af grottans mörkaste vrår. Reynold vände nu tillbaka till laboratoriet, der han försvagade skenet från lampan, genom tt sätta reflektorn i motsatt riktning mot förut. Med yxan i hand skyndade han bort till spiseln och lade ånyo örat mot muren. — Ah! hviskade Aldah och omfamnade sin