Göteborgsposten – 28 november 1860, sida 1

denna andra öppning, lutade Van Helmont sig ned öfver hålan och undersökte noga det inre deraf. Han uppmanade med en åtbörd Giraud att stiga ned. Denne lydde. Nedkommen i djupet af hålan, undersökte han noga bottnen och väggarne, för att få reda på den öppning han sökte. Förgäfves. — Intet sade han. Den lärde tog nu en liten yxa, som han bar i sin gördel, och kastade henne åt Giraud. Giraud slog med växande otålighet med yxan mot väggarne. Men förgäfves; intet förrådde något tomrum derbakom. Vredens rodnad purprade Girauds kinder och Van Helmonts ansigte uttryckte en djup oro. — Solen höjer sig vid horisonten! sade den senare och stampade otåligt i marken. — Tiden förrinner ... vi måste likväl ha reda på sanningen. Vi måste ovilkorligen in i dessa fördömda grottor! Kanske lider Aldah i detta ögonblick alla helvetets qval. Om dessa män få veta hvad vi förehafva emot dem och de skola få reda derpå, skola de utan tvifvel hämnas på de båda arma barnen! Vi skola ovilkorligen söka komma underfund med denna hemlighet. — Ja, herre, det måste vi! utbrast Giraud och hoppade upp ur hålan.