Göteborgsposten – 28 november 1860, sida 1

har Mercurius bedragit mig. Jag tror det icke, men om så är, skall jag då ansvara för Mercurii lögn ? — Ja, sade Giraud. — Ahl! sade Catherine och bleknade, skulle ni vilja tvinga en stackars svag varelse, som mot sin vilja blifvit förledd, att försona en mans brott ? — Du har deltagit i och vunnit på dessa brott! sade Giraud. Catherine bleknade, om möjligt, ännu mera. Hon var rädd. Hon insåg, att vedergällningens timma slagit och efter att ha för menniskor redogjort för sitt uppförande och sitt skändliga förbund med banditerna, darrade hon vid tanken, att efter den menskliga rättvisan möjligen skulle komma den gudomliga. Som hon aldrig älskat Mercurius mera än hon en gång älskat Giraud, bekymrade hon sig föga om det öde, som kunde vara förbehållet La Chesnayes son, bäfvade hon endast för sig sjelf och hade blott en tanke: att undslippa deras hämnd, som hotade henne. Catherine hade länge varit okunnig om tillvaron af Mercwii tvenne bröder, och vande sig genom sin lastbara natur hastigt vid det nya lefnadssätt hon inslagit, emedan det kunde tillfredsställa hennes passion efter nöjen och prakt.