Göteborgsposten – 28 november 1860, sida 1

AT förtjusas och uppbyggas af poetisk läsning. Om tiden icke är poetisk, så är det derfor alt den icke producerar något särdeles stort i den bundna stilen, och icke derför att den icke förstår att intagas af det verkligt gedigna och sköna härutinnan. Och så opoetisk att den icke med hjertats ögon läser Tegner, skall aldrig någon tid vara. Just i sammanhang med hvad som nyss blifvit sagdt finner jag det lägligt att anteckna litet grand angående Litteratur och konst, studier af Olof Eneroth. Författaren har i sin bok företagit sig att försöka lösa tidens problem i allmänhet och i syunerhet med alseende på litteraturen och konsten, och detta ätven med blick på vårt lands förhållanden. Hvarför tiden icke är poetisk år här liksom mångenstädes hufvudtrågar, och hvarför den icke kan varå annorlunda än den är, förklar 8 liksom det förut blifvit förklaradt genom dess uteslutande praktiska riktning, men detta icke med någon klagan öfver att det goda är förbi, utan med säkert hopp att det skall bli än bättre. Författaren hoppas att den inkräktning som industrien i vära dagar gör på den verkliga konsten, tillbörligen skall blifva tillbakavisad och att hvardera skall få sina gränser igen. Likväl klagar han icke öfver ingreppet utan anser t. ex. dussinkopiorna i gips eller andra ämnen af klassiska original vara ganska förträffliga och något bättre än konstnären med förnämt tal om fusk vill betrakta dem. Han tror att poesien mycket väl kan förenas med våra maschiner och uppfinningar af alla slag, men att den poesi, som nu för tiden göres, icke vinner gehör derför att den ännu icke förstått denna förening, utan sjunger alltför smått och qvinligt för att kunna vara behaglig hos våra grosshandlare och morske män. Det är icke meningen att här närmare redogöra för författarens mening eller snarare hans reflexioner, jag hänvisar på den läsvärda boken och gör emellertid sjelf mina tidsfunderingar. Tiden är menniskorna och dessa, då de sätta sig att bedöma tiden, döma således sig sjelfva och sådant blir aldrig säkert. Tidsandan gör som stora fältherrar, han manövrerar för att forvilla, det är ej lätt att gissa hvad han egentligen åsyftar. Alltså icke något absolut omdöme om det närvarande, underkastom oss efterverldens dom, skaffande blott efter att den må blifva mild. Det ligger i hvarje tid ett hemligt begär till kritik ofver sig sjelf; liksom den enskilda menniskan icke är nöjd med det närvarande utan lefver mest i minnen och förhoppningar, så klagar tiden alltjemt öfver det förlorade paradiset men väntar likväl hemligt på dess iteröppnande. Dock — med detsamma prisas högt tidens förnuftighet framför alla andra åldrar, såsom det skedde när frihetens gudinna åkte i gyllene char på Paris gator eller såsom det sker när civilisationens bästa forslas i packlådor på jernväg kring verlden. De, som skrika att vår tid är den bästa, ha lika orätt som de, hvilka påstå att den är den sämsta och de, som mena att den är opoetisk, äro lika mycket duperade som de, hvilka finna den särdeles poetisk. Men hvem vågar väl detta sista? Jo, det har jag lust att göra. Iy — poesien är alltid lefvande och evig, den dör icke ens som blomman om vintren