Göteborgsposten – 28 november 1860, sida 1

a ee för att blomstra när det blir vår igen, det är ingenting som bestrider dess existens annat än vär falska föreställning. Den är derjemte allestädes närvarande, om det ej är alldeles för prosaiskt, blott vi vilja vara så poetiska att se den. Och det äro vi nog, men vi låta oss hänföras at det allmänna ropet och tro, alt detta är sannare än vår egen undersöknings resultater. Hatva vi icke en jord och en himmel lika sköna som förr, hafva viicke kärlekens och glädjens känslor ännu och kan någon machin undantränga hjertats slag och någon telegratförbindelse vara så elektrisk som t. ex. ett par trolofvades ögonspråk. Finns det icke poesi i verlden? Ack, det är väl den ändå som räddar oss från att förqvälfvas i stenkolsroöken. Och poeter — nog ha vi sådana. Det är blott vi som tvärt emot deras egna skriftliga intyg och svenska akademiens storre eller mindre erkännanden ej vilja läsa dem. Visserligen finnes inga större namn på våra dagars parnass, men hvarför skulle vi söka efter dem, vi som ju företrädesvis afse det reela. Ett bevis är till finnandes i den bok jag nyss omtalat. Der är i början en dikt införd, lika välljudande och vacker som något beprisadt mästerprof. Publiken skall öppna den liksom andra dylika saker ooh icke töras säga högt hvad känslan bjuder, att det nemligen är förträffligt, ty det är en modesak nu för tiden att låta sin kritik vara ogillande och icke en äresak att vara uppriktig. För endast det nyttiga har man ögonen öppna, det materiella är endast det väsendtliga och dock har detta intet väsende i sig. Fabriken är den enda fullkomligheten och det finns väl någon, som vurmar på att uppfinna en machin, som gör rimmad vers lika lätt och korrekt som räknemachinen gör sin konst. Tiden år icke opoetisk, tvärtom, det är blott en viss -opinion som är det i det den uttalar sitt förnekande af poesien och denna opinion skall icke länge ega bestånd. Dess bekännare äro som atheister, hvilka, som teologien lärer, endast kunna vara det till en tid. De måste ötvergå till en annan bekännare, annars äro de andligen döda, de måste tro att poesien är till, liksom Gud och att, ehuru, om jag så får säga, poesiens statskyrkor ramla och prelaterna icke mera erkännas, det likväl finnes from och redlig Apollodyrkan och det är lyckligt om såsom nu den poetiska själavården skötes äfven af lekmän. Dixi. En tidsfråga mera prosaisk är: hur dags vi skola spisa middag i hufvudstaden. Den nu foreslagna middagstimman kl. 6 är väl sen i synnerhet om såsom hittills dinårn skall ut göra det hufvudsakligt födande målet för de arbetande. De som arbeta i börsen och i embetsverken äro visserligen icke syssselsatta med så sugande göromål som annat simplare folk, men likväl blir troligen den gedignare sexan ett särdeles efterlängtadt mål, äfven om vederbörande tagit sig litet till bästa bredvid kaffet och en hela vid den oefterrättliga frukosten. Men huru skall det gå wed soupern, skall den förvisas ur societeten och skall man kunna komma tillsammans och ha trefligt utan att äta degsa eviga ostrongarnerade förrätter, dito hjerpar och dito glacepudding? Omöjligt, man är öfvertygad att ätandet och drickandet verkar det visserligen