Göteborgsposten – 27 november 1860, sida 1

kymrad, ömsom åter full af hopp; ännu hade jag icke sett någon lossna från masterna och talla öfver bord. Det blet natt och jag kunde icke mera so något. Jag bad en stilla bön for dem som voro i masterna och för dem derhemma. Hela natten — och huru lång var icke denna natt — tänkte jag på dem och tackade Gud att vinden nästan hörde upp att blåsa. Så snart dagen grydde begynte jag att spana efter ångfartyget och, Gud ske lot, det hade icke sjunkit djupare ån det låg aftonen förut. Jag var nu öfverlygad derom, att alla som voro på masten skulle blifva räddade, men tyvärr var detta icke fallet. Räddningsbåten hade tidigt om morgonen anländt från sin station till stranden, men dess manskap ansågo hvarje försök för omöjligt. Tiden gick; det var långt lidet på tormiddagen; justitieråd Claudi använde alla medel, såväl hotelser som löften; han lofvade en god pension åt hvar och en som skadade sig, samt att han ville sörja för de efterblifvande, ifall någon skulle omkomma. Han bjöd hvar och en som ville bege sig ut 100 rdr från sin egen kassa, men allt var förgätves. Skeppsbyggmästaren Andersen, en dansk, ilade wil en i närheten liggande norsk brigg och kom genast tillbaka med styrmannen och några matroser, men då dessa sågo faran förlorade de alla, med undantag af styrmannen, modet. Andersen förklarade sig vilja gå med som första man, styrmannen lofvade att föra rodret och en gammal engelsman, som råkade vara närvarande, slöt sig till dem, och dem följde följande frivilliga: fiskardrängen Anders Petersen, timmermannen Jens Eriksen Möller, fiskardrängen Anders Jensen Wrist, alla samtliga danskar. Det var ett vågsamt företag. Den stora båten som behöfde åtta åror och tio mans besättning, måste göra försöket med endast sju man; norrmannen styrde. Det var en förskräcklig syn. Väl tio gånger vräkte båten tillbaka på stranden. Andersen, som förde ena föråran, rycktes öfver bord, men blef åter lyckligt inbergad; Möller hade samma öde. Norrmannen styrde med ett lugn och en käckhet som om det varit en lusttur. Genom stormen hörde man hans rop: , Håll ut friskt, gossar! — Ännu en gång! — Det går väl! -— Der foll en öfver bord! — Hala in honom igen! Och visst måste man säga att Gud står den djerfve bi. Båten kom lyckligt genom bränningarne till fartyget samt emottogs af de i masterna hängande engelsmännens jubelrop. Aktermasten tömdes hastigt och så begynte räddningen af dem som voro i förmasten. Då så många passagerare som båten kunde rymma hade blifvit intagna, lade den af och uppnådde på ett ögonblink åter stranden. Då båten kom till lands ljod åter ett jubelrop ifrån fartyget. Första försöket var nu lyckligen öfverståndet och dess goda framgång gaf mera mod till det andra. Det var nu också samma manskap med undantag af den sjunde mannen, men denna gång med Reynold vände sig till dem.