Göteborgsposten – 27 november 1860, sida 1

VE EEE ET en af knutarne fastnadt i en ring, genom hvilken det brukade löpa och som var inslagen i klippan straxt nedanför ingången till grottorna. Han undersökte noga ändan: den var afskuren. — Det är ej någon slump, sade han, det är ett fullkomligt bedrägeri! Repet är afhugget med en yxa. Hvem har nu förrådt mig? Är det tjufvarne, af hvilkas antal åtminstone trefjerdedelar uppnådde klippspetsen, innan olyckan skedde? ... Ha de sjelfva fallit i en af mina fiender lagd snara? ... Hvad skall jag tro?... Hvad skall mäster Eudes tro, då han icke får se mig komma tillbaka? ... Det är att spela med otur, Just då man har de vackraste korten på hand... om gubben skulle tro, att jag bedragit honom ... om Humbert eller Mercurius sluppit undan... om de nu skulle alla förena sig emot mig... då vore jag förlorad!... förlorad! ...jag!... utbrast Reynold med en ton af obeskriflig stolthet. Ah, min likbegängelse skall bli storartad, om jag nödgas sjelf förrätta den! tillade han, i det han åter reste sig. Och jag har ju alltid i mina händer medel att hämnas! Hans flammande blick föll härvid på Diana och Aldah. Dessa stodo, ånyo förkrossade af de ständiga, vexlande rörelser, för hvilka de nu under flera timmar varit offer, stödda mot gångens klippvägg, utan att våga tillfråga den de ännu togo för grefve de Bernac.