Göteborgsposten – 27 november 1860, sida 1

Klockan var ungerfär fyra på e. m.; stormen lade sig helt litet, men hafvet var upprört på ett fruktansvärdt sätt. Ångfartygets kapten hvilken icke ville lemna någontig oförsökt utkastade begge ankarne vid den yttersta sandrefveln. ,, Det går aldrig väl sade fiskar: ne, han ligger på ett alltför farligt ställe. Han känner icke Harboöre strand sade en gammal man; , men sen på briggen der, den förstår saken bättre. Gud vet om de menniskorna icke hafva varit här en gång förr! Och jag såg också verkligen i samma ögonblick brigggen sätta till alla segel och såsom en blixt stryka fram ofver sandrefveln rakt emot stranden. Det var också en ha. noveranare, förd af kapten Schultze, hvilken för några är sedan hade lidit skeppsbrott en half mil sydligare. Han kände Harboöre strand och visste att allt motstånd var onyttigt. Jag stod en stund stilla och betraktade ångfartyget. Det förblef liggande på saudrefveln beständigt öfverspoladt af vågorna. Stormen lade sig mer och mer och jag begynte alt hoppas på dess räddning. Jag gick öfver dinerna för att komma till briggen, som låg ungefär 2,000 alnar sy dligare. Dinerna hindrade mig för en tid att se ångbåten, men plötsligt varseblef jag dess master långt sydligare och ett betydligt stycke närmare land. Utan att ana olyckan gick jag åter öfver dimerna för att komma tillbaka till hafsstranden, då jag från höjden af dänerna öfverblickade förödelsen i hela dess utsträckning. Fartyget hade blifvit slaget läck och hade drifvit till omkring 700 alnar från land samt hade sjunkit på detta farliga ställe. Aktern hade sjunkit, men den främre delen af fartyget stod ännu ofvanom vattnet. Manskap och passagerare hade tagit sin tillflykt till masterna och deras genomträngande skrik hördes igenom stormen. Det var en anblick sådan jag aldrig förr sett, och som jag beder till Gud att han aldrig mer må låta mig få se; det var en anblick som kunnat skaka till och med den känslolösaste menniska. Allt hopp berodde derpå om fartyget skulle kunna hålla tillsammans tills stormen lagt sig så mycket att räddningsbåten kunde användas; att bruka raketapparater var omöjligt för afståndets skull. Jag blef stående på dinerna och såg huru vattnet steg allt högre och högre öfver fartyget. HElter en half timma nådde det till förmasten. Plötsligt hörde jag ett doft brakande; däcket hade lossnat från skrofvet, och i samma ögonblick flös en bomullsbal ut ur fartyget samt slungades med en vild hastighet 1,000 alnar söderut och vräktes sedermera upp på stranden, Nu gick det slag på slag; båtar, tunnor, garnoch bomullsbalar, kistor och kappsäckar kastades ut ur det sönderslagna fartyget och betäckte snart hela kusten. Så fortfor det i ungefär en timmas tid, Vinden lade sig alltmer och mer och fartyget stod, Gud ske lof, fast. Det begynte att blifva mörkt. Jag stannade vid stranden så länge jag kunde se passagerarne, ömsom djupt be —v — AA