Göteborgsposten – 27 november 1860, sida 1

bara börda, ljöd ett förfärligt, ett fasaväckande skri genom rymden. Reynold hoppade tillbaka, släppte repet och stod åter lyckligt i hålan ... Det var hög tid! Ett häftigt skri, framträngande ur fjorton bröst, skar, sade vi, genom luften. Repet hade brustit sönder och tjufvarne störtade ned i hafvet. Kropparnes fall i hafvet kastade upp ett nytt regn af skumlödder, några skri hördes ännu, derpå upphemtade en stor jettelik våg sina nya offer, som hon obarmhertigt söndersmulade mot de splittrade och skarpa klippskären, hvarefter hon majestätiskt drog sig tillbaka, för att lemna rum för en annan, som rullade med ett doft dån öfver denna förödelse. Det var allt... Några sckunder hade varit nog, att åstadkomma denna härjning. Reynold stod förvånad och slagen. Diana och Aldah hade, undanskymda af den unge mannen, lyckligtvis ej kunnat sc något, men de sönderslitande skri, som trängt till deras öron, kom dem att frukta för en ny fara. Reynold bar de båda flickorna in i grottan, befriade sig från dem och lade dem ned på marken, hvarefter han vände tillbaka ut till öppningen, föll på knä och tog fatt i repet, som med