Göteborgsposten – 27 november 1860, sida 1

temligen lugna i detta hänseende så länge vinden var sydvestlig. Stormen rasade hela natten, en del byggnader störtade omkull; säden som ännu stod på fälten, flög omkring ål alla sidor, och från många hus bortrycktes taken. Thorsdagen den 4:de Oktober bröt in och vinden var ånnu Gud vare lof sydvest; på sjon var intet fartyg att skåda. På förmiddagen drog sig dock vinden till vestlig med ett streck mot nord, och följderna visade sig snart. Omkring kl. elfva hörde jag att ett skepp hade strandat. Jag gick dertöre ut och såg då redan icke mindre än tre fartyg ligga som vrak på stranden, det närmaste en half mil, det som var längst ute tre fjerdedels mils från mitt hus. Man kunde tydligt se hafvet på andra sidan om dinerna, och för en ovan betraktare måste det sett ut, som om fartyget skulle hafva blifvit helt och hållet uppkastadt på ett sandberg, ty såvål master och taklage, som skansbeklådnad voro synliga. Jag begatf mig genast ned till stranden. Stormen rasade ännu såsom förr; det hvita hafsskummet drefs likasom snöflingor långt öfver diunerna in på ängarna. Ett litet stycke från det strandade skeppet steg jag ur vagnen och gick öfver diunerna ned på stranden. Hafvet var i ett förfärligt uppror, tornhöga vågor bröto sig mot bränningarne samt rullade fram mot dinernas fot och sedan åter tillbaka. Utom de strandade fartygen, såg man ute på sjön, ungefär på en knapp sjömils afstånd, en ångbåt samt något närmare land en brigg. ÅAngbåten arbetade af alla krafter nordvart, men man kunde tydligt se att alla dess ansträngningar voro förgäfves; den drefs allt närmare och närmare mot land. Våra fiskares utlåtande lydde enstämmigt: Inom två timmar hafva vi den här. Samtidigt träffade vi tvenne räddade sjömän från det ena af de förlista skeppen och fingo tillika höra att ännu tvenne andra blifvit räddade och förda till ett hus i närheten. Fartyget var en fransysk brigg, som hade förlorat sin aktermast. Två man voro ännu qvar ombord; den ena skulle redan hafva dött, den andra var kajutvakten, hvilken icke vågat anförtro sitt lif åt trossen (räddningsstolen). Vi gingo till det uppgifna huset. Der satt kaptenen jemte en af matroserna. Han beskref för oss sin olycka: För två dagar sedan hade han afgått från Arendal i Norge; sjelf var han från Aaray i Bretagne i Frankrike; fartyget, hvars namn var Trois ecmeurs, var icke försäkradt och två tredjedelar af detsamma tillhörde honom sjelf; det var hans hustrus hemgift. Derpå begåfvo vi oss åt det andra skeppet till; det var en hannoveranare. Här hade hela manskapet redan blifvit räddat. Vi sågo på afstånd just den sista komma i land på räddningsstolen. Undertiden hade ångbåten kommit stranden på en fjerdedels mils afstånd nära; briggen hade gått mot söder, men kom nu tillbaka för fulla segel. , Efter en half timma: hafva vi båda här, sade en gammal fiskare, ångbåten kommer först. — Räddningsmanskapet stod färdigt med väddningsapparaten.