Göteborgsposten – 24 november 1860, sida 2

rucken person, åstadkomma ett estetiskt in-k ryck genom den kontemplativa stämning, hvari hk 1 försättas. c Det dagliga samlifvet är icke ett tack-le amt fält för konstnären, emedan deri finneslf å litet sanning — emedan konvenansen be-ls löjar vårt inre och påtrycker individerna enil ch samma prägel. Ehuru det för landskaps-(4 nålaren är hufvudsak att troget återgifva na-li uren, så kan äfven han idealisera derigenom li utt han väljer den rätta ståndpunkten, belys-: ingen m. m. Porträttmålaren åligger det cke blott att återgifva anletsdragen; han måste äfven intränga i föremålets inre och uppsnappa det ansigtsuttryck, som bäst återspegar det. Först när han fängslat detta på du-l. ken, har han fullgjort sin uppgift. Ett så-! dant porträtt väcker vår beundran, när vi derigenom bättre uppfatta det egendomliga hos en person än genom studium af sjelfva originalet. Konsten skall hjelpa den stammande naturen att uttala hvad som ligger på dess hjerta, och detta skall ske genom fantasien. Denna finnes icke blott hos konstnären; den saknas icke helt och hållet hos någon, men den är starkast hos dem, hvilkas naturliga liflighet icke qväfts genom uppfostran. För naturfolken är hela naturen full af gudomligheter; sjelfva språket har en färgglans och en friskhet som erinrar om poesien. I barnens lekar och föreställningar är det fantasien, denna hoppets syster, som spelar hufvudrollen. En naturfrisk qvinna har liflig fantasi, och, tack vare den, dömer hon ofta af en min, en blick, en åtbörd riktigare om hvad som omger henne än den djupsinnige filosofen, som ser så väl på afstånd. Hvad beträffar konstnären, så måste han vara vetenskapligt bildad. Han måste vara herre öfver sina fantasis bilder och ej låta beherrska sig af dem. Fantasien får ej vara fru i huset — allraminst får hon vara en sådan fru, som vill spela herre i huset. Fantasien är i våra dagar mindre högt aktad än den fordom var isynnerhet af de exakta vetenskapernas idkare, oaktadt det ofta varit hon, som, då de i sina experimenter planmessigt sökte ett visst mål, visade dem vägen och lät dem ana de sanningar, som vetenskapen sedan fått bekräfta. Det är fantasien, som skapat de myther, hvilka lära 088 mycket bättre än de torra krönikorna att känna forntiden, och den går ännu i dag sagodiktande bredvid historien och ger lif och blod åt dess skuggestalter. Konstnärens skildring bör icke vara om ständlig, ty derigenom blir den tråkig, och det sköna och det tråkiga äro dödsfiender. Men den bör vara åskådlig, och detta blir den derigenom att den i få men träffande drag tvingar åskådaren eller läsaren att följa konstnärn på hans flykt. Honom åligger det att öppna musslans skal, men sanningens perla måste vi sjelfva hemta upp. Konstnären får ej efter behag hängifva sig åt fantasiens lockelser; han måste allvarligt arbeta och träget studera naturen, menniskan och sig sjelf. Konsten skall vara underhållande, men på bottnen må ligga allvar. Skrattet, som den framkallar, får icke vara tanklöshetens och tårarne icke vällustiga estetiska. Vi måste känna att det är fråga om ett af mensklighetens verkliga intressen, ty just derigenom blir konsten upplysande och förädlande. Konstnären bör vara ideens organ och trogne tjenare, och icke dess herre. När han underordnar densamma sina egna lidelser och känslor, så blir han den trollkarl, som framkallar andar mäktigare än han sjelf, hvilka dock är honom underdåniga. Hans produkter inneThålla då en sanning, som icke öfverensstämmer I med den omedelbart gifna verklighetens, men som i sjelfva verket är af högre slag. Man ser naturen sådan den skulle förekomma ose om vi vore fullkomligare och kunde uppfatta dess innersta väsende. Detta gäller i högre grad om den menskliga naturens rika inne håll. När en skald så uppfattar det, som rör sig i hans samtids hjerta, så blir han — .emedan historien är en verldsstyrelse, hvar I det efterföljande är en återklang af det fö regående — en profet och står som en mem: lnanet nå höäsderna och förkonnar för fol: