Göteborgsposten – 24 november 1860, sida 2

ra — nära förtrolighet, ännu mera oförbehållsam genom olyckan och lidandet, började ega rum mellan ståthållarens dotter och den lärdes fosterbarn. Då Aldah hörde Diana omtala sin kärlek till grefve de Bernac, bleknade hon. Hon påminte sig flere gånger ha sett denne unge ädling hos sin far; hon kom ihog scenen med ringen och sade till sig sjelf, att grefven spelat en dubbel, skändlig roll, i det han sökt på en gång förföra de båda unga flickorna. Diana hade, då Aldah berättade henne hvad hon visste, i början känt sig djupt sårad i sir kärlek, men så småningom hade, genom hennes olyckskamrats sunda och riktiga anmärkningar denna kärlek afsvalnat inom den unga flickans hjerta, utan att dock alldeles släckas. Då nt grefve de Bernac så oväntadt stod framför henne uppgaf hon ett glädjerop framkalladt af kärlek erkänsla och förvåning. Aldah sjelf sprang upp i ett utbrott a glädje. Då hon ej kunnat ana hvilken roll gref ven spelade, måste hans närvaro nu i grottai äfven i hennes ögon synas som en borgen fö deras räddning. Grefven skyndade fram till de båda flickorn med ett utrop af glädje och passionerade åtbör der. Han var nu en älskare, yr af sällhet vi återseendet af den qvinna, som han älskar oc