Göteborgsposten – 23 november 1860, sida 1

dvala. De trenne barnen sågo dagen utan att deras mor hade medvetande derom. Förvånad öfver deras otroliga likhet, bar jag dem till er, berre. Er skarpa blick såg genast i dem medlet till en bländande och lysande framtid. Ni beslöt, att behålla trillingarne, men Tsygana måste då hon uppvaknade ha i stället ett annat barn hos sig. — Det är saunt! det är sannt! sade mäster Eudes, hvars ögon glänste vid minnet af denna märkvärdiga händelse. — Då tog jag er dotter, som äfvenledes nyss sett dagens ljus. Er maka dog utan att märka något. Jag lade de trenne gossarne på en bädd som var änordnad i ert tält, och bar bort Judith, som jag lemnade åt Tsygana, för att öfverhöljas med hennes, modrens varma kyssar. — Ja, inföll mäster Eudes, men genom sin öfvernaturliga, doldå vetenskap upptäckte Tsygana shart bedrägeriet. —Säg snarare genom den berättelse, som eh, af sigenerskorna senare gjorde henne, fastän hon svurit att ej säga något. Hon hade sett, då jag förde bort trillingarne. Men hvad gjorde väl. Tsyganas vrede oss? Vi voro långt borta, då hon fick veta sanningen.