Göteborgsposten – 22 november 1860, sida 1

— Vänta mig, min far, om en timm: skall jag vara tillbaka... Jag beger mig til grottorna. Mäster Eudes befann sig derpå ensam. Han: öga följde några minuter sonens försvinnande ge stalt, hvarefter han steg upp och gjorde någr: slag i rummet. — Hans kunskaper äro visserligen stora och omfattande, mumlade han för sig sjelf, hans pla: ner äro väl uppgjorda, men hans ärelystnad är simpel och låg. Guld! Dumheter! Ingen är då i stånd att förstå mig, att hjelpa och tjena mig? ... Hvad de äro dåraktiga alla tre? ... Oenigheten smyger sig in bland dem, just nu då jag har största behofvet af deras tjenster. Är då detta den belöning, jag kunde vänta mig, sedan jag gjort så mycket för mina söner. Mina söner! återtog han efter ett ögonblicks tystnad! O, om Reynold visste... Mäster Eudes stannade och sänkte sin molnhöljda panna. — Men nej, han kan ej veta, han skall aldrig få veta det! återtog han och höjde hufvudet. Både han och de andra skola aldrig få del af denna hemlighet. Hvem vet? jag eller Richard . .. Richard är dessutom en annan jag sjelf. Han skall ej tala derom. En stunds tystnad, hvarefter den gamle åter fortsatte :